.

Livet kan gå i vågor... men till en viss gräns. Vissa dagar vaknar jag glad och känner mig glad och pigg. Men sen under dagen händer det något så jag typ vill dö, eller ja bara försvinna. Just nu är det för snabba vindar på vågorna så att jag inte hänger med. Jag hoppas att det lugnar sig snart - Händer för mycket på så kort tid.

Det är inte bara dåliga saker, utan ibland bra och ibland dåliga men det räcker med 1 sak per dag.. Inte flra.. Ja detta inlägg vart lite knäppt men hoppas ni fattar!

(har lite blogg torka just nu)

Puss o kram

Idag hade jag tänkt göra en del saker. Men jag har sån himlans huvudverk som verkligen gör ont :(. Helt super trött och seg. Lääänge sen jag mådde så här. Det jobbigaste är att man bara blir hemma för att man inte pallar något överhuvudtaget.

En vän skulle höra av sig på morgonen men tror hon har glömt det. En annan vän befinner sig just nu på SCÄ för att vägas och kollas så att hon går upp ivikt och inte gått ner.. Jag är såå närvös, hon har nästan precis blivit utskriven från heldyngs vården och får nu sköta mer och mer själv. Hon tycker det är skönt och nu har hon mer och mer fått tillbaka sitt liv... Så jag är så OTROLIGT närvös att dom ska ta allt i från henne igen (precis som hon själv). Det skulle förstöra hela hennes liv, all hennes ork att kämmpa.

Jaa, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Ganska mycket just nu.

Igår skrev min bardoms vän (hon säger att jag är hennes bästa vän) på msn om att jag inte grattat henne.. Jag sa grattis men hon verkar inte tro på det och sen får jag värsta sms:et av hennes mamma. Tycker bara det är så GRYMT löjligt. Så det är upp till henne, jag kommet inte säga förlåt eller något för jag vet, och har fler vänner (som också säger), att jag inte har gjort något fel. Orka bli sur och göra värsta grejen av att jag "inte" sa grattis. Sen sa hon "Du va sist av alla" Men va FAN jag sa i alla fall grattis och jag mår inte bra just nu. Blir bara så sjukt i rriterad på att folk hakar upp sig på små saker.

Puss o Kram!<3

Trodde aldrig att detta skulle inträffa.. Idag har jag ätit en kanelbulle och drukigt en kopp te.. Jag kännde mig hungrig ett tag men då bakade jag bullar, smakade lite på dom innan ja la in dom i ugnen. Men det är allt jag ätit idag. Jag blir rädd.
Tänkte äta lite innan jag gick och la mig. Men jag har så fruktansvärt ont i magen. Livet känndes så bra för bara någon vecka sen. Nu har det hänt så otroligt mycket. Jag vill verkligen få jobb men lyckas aldrig. Pojkvännen vill gärna skaffa hund, han skoja lite på msn idag: "någon behöver ett jobb först :P ^^ " - Jag ville ta det på skoj men det gick bara inte. Just för att jag verkligen kämpar, men efter som att jag aldrig får napp så märker han ju inte att jag försöker. Så för mig så känns det jobbigt när det kommer på tal.

Men va på arbetsförmedlingen idag och det gick oförväntat bra. Men min plan verkar spricka och då står jag här på ruta 1 igen och bara den tanken får mig så otroligt orolig och närvös. Varför ska det vara så svårt att få jobb? Varför ska jobb, men framför allt pengar, vara så OTROLIGT styrande.

Tack än en gång till läsare, utan er skulle jag lägga ner bloggen och det är ni som peppar och kommer med tips.. Endast ni som vet om bakrunden på mitt "perfekta" liv.


Kramar <3

Tänk dig kännslan av att du vill äta, det luktar otroligt gott och du vill bara ha det.. Men så lyder inte kroppen, för att det är någon i huvudet som säger åt dig att du inte alls ska äta. Utan det får vänta..

Sjukt svårt att förklara men i dag har jag bara fått i mig en liten bulle och en kopp te. Jag känner att magen vill ha men en annan säger att jag ska ge fan i att äta bara för att jag är tjock.

Vågar inte prata med någon att jag fallit tillbaka, ganska mycket nu. Jag stöttar en kompis som ska till Mando och kommer bli inskriven på heldyngsvård då jag - hennes "förebild" kommer och är precis lika "dålig" som hon.. nej det vill jag inte visa. Lika så med att jag mailar med en av lillasysters kompisar som verkligen höll på att dö för bara ca 3 månader sedan, jag är en av hennes förebilder med. För att jag gjort så stora framsteg.. Hur FAN ska jag då kunna berätta detta för någon?

Dessutom skulle min familj och alla andra nära bli så sjukt besvikna. Så man kan säga att jag skäms över mig själv att jag har en jävla parasit i hjärnan som taröver.. så i själva verket så är det inte jag som ställer till det..

Ja nu ska jag baka bullar så hörs vi sen!

Kram på er!

Men får skylla mig själv. I går åt jag middag med familjen, men jag åt lite yoghurt med flingor. Senare så bakade jag choklad bollar för att jag gillar att baka, men tror ni inte att jag åt ganska många minst 4:ra. Jag och lillasyster hängde på youtube och kollade på björn gustafsson i parlamentet. Då hon sedan ville ha två mackor.. Tror ni inte att jag också tog det då.

5dl Yogurt med 2dl flingor (ca)
4-5 chokladbollar
2 Mackor med OST!

Jag har sån himla ångest över detta.
Länge sen jag åt så där mycket, kanske svårt att förstå men det är väldigt jobbigt.

Hoppas ni orkade läsa dom nedre inläggen, försöker skriva hur jag känner från insida och ut för att det ska bli lättare för er. Ibland kommer det en tår när jag skriver. Jag delar med mig, vill inte vara ensam.


Puss <3

Shiet vad skönt de är med denna blogg! Tack till alla som läser och ni som kommenterar!<3

Idag har det i stort sätt verit en skit dag, Jag är sjuk, sov absolut nästan ingen ting, jag är så sjukt förkrossad inom bords. Jag känner att idag har jag inte blivit hörd när jag sagt något eller så. Två kompisar fyller år och jag har sagt grattis. Endå så fick jag klagomål...

Nej jag ringer inte folk just nu för att jag mår verkligen inge bra över huvud taget, kan inte folk bara förstå det? Till och med mina små gymnaster kommenterade idag att jag såg helt förstörd ut. Dom märker det men de vet inte varför... jag är bara så irriterad över en sak eller mer besviken över att jag äns fick ett sånnt sms.

Så ja, jag vet inte vad jag ska göra eller säga just nu.


Men vart är min psykolog när jag som mäst behöver henne. Ska inte dit än på ett tag för att hon är bortrest. Bara för att jag vill prata med någon som lyssnar på mig, ser mig, ser hur jag mår, ser hur jag gör framsteg, vad just jag har för tanakar.. Men framför allt så syns och hörs jag hos henne. Skulle även vilja vara hemma hos pojkvännen, hans mamma är MINST lika bra som min psykolog, om inte bättre. Hon förstår mig mer än vad någon annan gör.

En kompis mamma skickade sms till mig och va typ sur över att jag inte ringt hennes dotter (min kompis) och sagt grattis.. Jag skrev grattis till henne på facebook just för att jag mår skit. Det här är en mammas om varit som en extra mamma för mig, men nu föll precis allt till botten. Jag skrev till baka och sa att jag mår jävligt dåligt och att jag vart ledsen över sms:et. Men sen undrar jag bara vems mamma gör så?? Kan hon inte säga till själv? Det är en av mina bästa vänner och hon går via sin mamma? - Fuck vad sur och besviken jag är.

Jag är snart 21 och min kompis fyller 20 idag och då känns det bara så löjligt att hon inte kan säga till mig själv.

Torsdag: åkte jag hem till pojken min. Jag går in genom dörren och märker att hans mamma är hemma. Hon pratar i telefonen så jag hänger av mig jackan och lämnar min väska i pojkvännens rum. Går på toa och försöker ta det lugnt. Plötsligt har hon pratat klart och när jag vänder mig om så står hon precis utanför rummet, hon kollar fundersamt på mig och frågar hur det är. Tårarna kom. Hon frågar om jag är ledsen, jag får inte fram ett enda ljud. Hon kramar om mig. Jag lyckas säga långsamt och stammandes med pauser "pappas farbror dog igår".

Då hon förstår. Hon leder in oss i köket, vi sätter oss på köks soffan. Hon håller i min hand och lutar huvudet mot min axel, jag lutar mitt huvud på hennes. Hon sitter och tröstar. Vi pratar om vad som hänt och sedan kom vi in på minnen. Det känns så skönt att hon finns här för mig.

Senare kommer hennes sambo hem och frågar hur jag mår. Jag säger försiktigt orden att en släkting har dött. Han förstod vem. Jag va bara så spänd över hur jag skulle säga det till pojkvännen. Självklar vart han sen hem från jobbet så vi äter före, fick i mig lite liite köttfärs sås och spagettie... Ville bara spy upp det (ni vet när det ligger i halsen och åker) men jag höll verkligen emot.

Pojkvännen kommer hem, jag ligger nu och kollar på tv i hans rum. Han kommer in, ger mig en puss. Han går fram och tillbaka, här och där, hit och dit. Tillslut vill jag bara få det sagt. Jag ligger på sängen, han står vid fotändan och fixar med väckarklockan då jag säger "Han dog i går natt"... Han viste inte vad han skulle säga. Jag får någon tår iögonen men inget som han ser. Sedan va det inte mer om det.

Kvällen vart filmen super sugen och bara slappa. Han va verkligen gullig. Kramade om mig under täcket, gav mig liten puss här och där. Han somnade.

Fredag: Han gick till jobbet, pussade hej då. Jag gick upp vid 10 tiden för att sedan möta hans granne och hennes dotter på 2 år. Jag hjälpte dom till centralen. Hon bjöd på hamburgare och pommes. Åt "bara" burgaren. Kom hem till honom igen. Går in på facebook och lite så. Får sms av honom "Du köper godis va? :P" 
"viist, vad vill du ha? ;P"
"blandat, du brukar köpa bra :)" 
Så jag kollade bussen till centrumet och tog mig dit. 
Fick sedan höra av hans mamma att hon hade fått order att inte köpa för att det skulle jag göra. Jag vet inte varför men det känndes bara skönt att höra. Att han bad mig om något, annars är det bara hans mamma hela tiden. 

Så kvällen vart SUPER MYSIG! "Vi" (han) åt godis, spelade tv spel och sedan kittla han mig och busa. Han gick och bada medans ringde jag en vän. Han kom tillbaka då jag frågade om han vill resa i vinter, det vill han så nu letar vi och 2 vänner resa :). Jag hoppade in i en dusch och sedan kollade vi på Ice age och han tycker att Sid är en beskrivning av mig! haha. Sedan MYSTE vi och han somnade sedan. Jag låg vaken länge, tänkte på släktingen och tårar kom.

Lördag: Va seg och jobbig. Han tjatade om när jag skulle åka och att han kunde köra hem mig. Så jag bara kännde att jag kunde dra på engång men han styvfar skulle ha 60 års kalas och han hade frågat i veckan om inte jag ville va med, då jag sa ja. Så jag sminkade mig och klädde på mig. Han låg vid datan och jag bara va, gjorde inget lixom. När hans mamma kom hem från att ha hämtat tårtor som dom beställt tvinga hon i mig en macka. Gästerna kom klockan två. De va trevligt, åt en bulle och smakade en pytte bit av tårtan. Tiden går, jag håller ett öga på klockan. När den närmade sig 3 tiden ville jag bara spola tiden. MASSA släktingar till hans syvfar kom, gamla som gatan. Till en början va dom trevliga och glada, men jag höll mig på sidan av ändå.

Plötsligt kommer dom in på samtal om röktning och sedan lite om hur man slutar och vart det kan leda. Samtalet vart mer och mer om sjukdommar och canser. Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i golvet, tänkte för mig själv "du klarar det här"... Men samtalet lädde till lung canser och syr gas (precis de som min släkting hade + en massa andra canser sorter) jag reste mig fort upp och gick in på pojkvännens rum. Vände ryggen mot ingången och satte mig på sängen. Tårarna bara rann. Kollade på klockan, den va tjugo över fyra (då jag skulle gå från han och möta lillasyster i stan). Jag försöker lungna mig, reser mig upp. Tar min väska och går fort för bi vardagsrummet. Tar på mig skorna, när jag tar tag i jackan så flyger galjen ner i golvet.

Pojkvännen kom, hörde steg bakom mig. Han hör att jag snyftar och frågar om jag är ledsen. Jag nickar. Knäpper jackan och han går lite närmre mig. Men han ville ändå inte riktigt krama mig, då jag vart ännu mera ledsen. Han ger mig en puss på munnen. Jag lyfter upp väskan på axen och kramar han engång till, jag va inte berädd för tårarna verkligen spruta lika så med sonret (äckligt men ja) han ger mig en till puss. Jag vänder mig om och öppnar dörren. Säger att han får höra av sig sen och sedan går jag.

Jag går där på vägen till tunnelbanan, tårarna bara rinner och snyftar. Folk glor och tittar underligt på mig. Jag brydde mig inte om det. När jag nästan är framme kollar jag mobilen, pojken hade skickat ett sms"Älskar dig<3" Det värmde verkligen.

Mötte lillasyster, vi såg "I rymden finns inga kännslor" den va faktiskt väldigt rolig och bådde jag och syster fick oss massa skratt. Vi glömde nuet för en stund.

Mycket text men kännde för att skriva av mig.

Puss Puss på er<3

Jag är lite stressad så skriver efter träninge om jag inte åker till pojkvännen min.
Men just nu är livet hårt och svårt.



Puss på er så länge<3

Jag vaknade vid 3 tiden att telefonen ringde här hemma. Jag vågad inte svara, jag hörde varenda singnal gå in, långt in i örat, ingen annan i familjen vaknade. Telefonen tystnade, men strax efter börjar det ringa engång till. Jag viste vad som väntade men ville inte inse det eller höra det. Tillslut hör jag mamma svara i telefonen. Hon gick in i sovrummet, så jag kunde inte höra vad som sas. Jag trök ner huvudet i kudden och ville intala mig själv att det inte va det som jag tänkte så starkt.

Ca två timmar senare hör jag att pappa är uppe, han går in i lillasysters rum (som ligger vägg i vägg med mitt) Jag hör endå bara lite svaga röster, ett mummlande. Det blir tyst, plötsligt hör jag snyftande som sedan leder till massa gråt. Då vart allt lite klarare, det va sannt. Jag själv fick också några tårar, andades tungt och ville inte att detta skulle vara sannt! Jag känner mig plötsligt turstig och behöver snyta mig, men vågar inte gå upp, jag ville inte höra att jag hade rätt.

Pappa säher hejdå till lillasyster och jag hör min dörr öppnas. Hon kommer in och ska hämta ett skärp. Det ända jag får fram från min täpta hals är "vad är klockan" hon säger att jag kan sova massor, sov vidare. Hon gick ut. Jag låg och tänkte och tänkte. Kände mig dum för att inte gått in till dom när jag hörde dom mummla. Jag själv gick upp vid 9. Mamma stod i hallen, hon går emot mig. Jag vänder ryggen till och är på väg in i mitt rum igen. Då min ena hund springer in före, jag säger åt han att gå ut efter som att datan låg på golvet. Mamma säger "Du behöver honom nu". Jag vet vad som väntas komma ur mammas mun, jag blundar hårt och öppnar ögonen snabbt igen. Mamma sätter sig på min säng, jag själv står fortfarande helt tom och känner hur tårarna lagras upp på baksidan. "Han dog inatt" (hon sa inte han utan namnet).

Jag vart helt stel, bara stod där. Mamma sa något som jag inte kunde tyda längre. Det va bara han som fanns i huvudet i tankarna. Jag sa sedan att jag hörde telefonen men vågade inte svara för att jag förståd vad det va, och att jag sedan hörde pappa och lillasyster. Så jag visste innerst inne att han hade gått bort men ville inte tro på sanningen!.

Pappas älskade farbror, jag älskar hon så och kommer ALLTID att göra det.
Som jag sa till mamma så va det här bäst för honom, han låg bara och led och hade super ont.. Små kvävningar här och där, så fort han åt kom det upp igen. Men smärtan va värst. Så jag hoppas för all del att han nu är fri. Fri från smärtan och rädslan. Han ville aldrig sova för att han va rädd för att dö. Men jag hoppas att ni på andra sidan tar VÄL hand om honom. Det är han verkligen värd! Han va en av dom snällaste människorna jag viste om.

Han va som min extra farfar.

Vila ifrid och ni som finns vid han, ta väl hand om honom <3

Att jag är alltid den som är kvar inne på datan sist, men jag är även den som är inne föst dagen efter. Jag sonar vid 3 på natten i bland händer det vid 5. Ibland så vaknar jag 5 och ibland vid 7, det beror helt på när jag somnat. Jag sover inte särskit djupt, vaknar av minsta lilla sak. Bara någon trycker ner mitt handtag på dörren så är jag klarvaken. Jag kan vakna av att några går utanför huset på vägen och prtar, eller av att en bil körför bi. Det här har blivit en vana som sitter kvar.

Det är som men maten, bland så äter jag men då ångrar jag det så stort. Vissa dagar blir det två mål och något litet andra dagar blir det bara en macka och något glas vatten. Ibland, när jag är med vänner äter jag bara för att det ska se bra ut. Men efteråt så kämms jag över att tjocka jag satt där och tök i mig massa fet mat. Jag hatar att man tänker så mycket.

Det är snart ett år sen jag kräktes av mig själv efter att ha ätit. Jag gjorde ingen ting, det bara kom av sig själv.. Som att magen inte alls ville ha det och gav tillbaka det. Det minns jag väldigt väl just för att jag satt på en tunnelbana på väg till min pojkvänn. Ju närmre stationen kom ju mer kännde jag att det va på g upp. När jag går av försökte jag hålla det inne.. Men plötsligt så kom allt, folk glodde som satan och det gjorde inte att jag mådde bättre. Jag bara skämdes och sprang hela vägen hem till honom. Innan jag gick in tugga ja tuggumi och fixade håret och allt. Sen gick jag in och sa glatt hej. (dom va ju såklar medvetna om att jag inte åt).

Så nu när jag inte sover så har jag kommit in i att inte bli hungrig, och när jag väl blir det så försöker jag att vänta lite till och sdan liite till.. Ja så det blir en ond cirkel. Det är ingen som vet att jag gått tillbaka till detta, det som skrämmer mig mäst av allt är att om min pojkvänn får reda på det här så tror jag att det är slut. Han orkade med det nästan två gånger så tror inte att han skulle palla det engång till. Men tyvär så hjälper inte äns det.

Känner mig så fruktansvärt hemsk, vill ha kvar honom.. Vill ha kvar alla mina nära. Men han är den jag kan förlora mest av allt. Om han inte vill så kommer han ju att tina bort...

Ska väl försöka sova nu, i alla fall stänga av datorn...
Arbetsförmedlingen i morgon, gah!

Puss Puss

Ja då är jag hemma igen, va på träningen. Det gick bra, fast dom va lite sega på att plocka fram och undan.. pratiga.. Men men. Innan träningen kom pappa hem och sa att vi skulle äta innan vi åkte. Så det vart en liten talrik med kräm och mjölk och en liiten liiten knäcke macka.

Jag undrar förtfarande varför jag tog så mycket kräm och VARÖR denna macka?..
Samtidigt som det hela känns hemskt för jag vill inte tillbaka ner i skiten.
Jag vet verkligen vad som kan hände med mig.

Men det är verkligen inte lätt :(.


Pussis!<3

Hungern kom för någon timme sedan, magen vill nog ha mat men inte hjärnan. Jag dividerar mellan att faktiskt äta något och att skita i det helt och hållet. Så det är som att jag bråkar med mig själv, och innan det är fred så kommer hungern ha gått över.

(bilden tagen från google.se)

varför inte bara ät?
Nej det går bara inte, det tar emot.

Vissa förstår detta dilemma och andra förstår det verkligen inte.

Vi alla är olika, förstår olika människor på olika sätt.


Pussen <3

Igår när jag kröpner i sängen känndes det verkligen skönt, och huvudet skrek efter sömn... Men inte kan man somna för det :S. Jag låg som vanligt och vred å vände på mig. Jag vågade inte ta sömntabletterna just fört att man ska ta dom den dagen man inte har något inplanerat, så det får bli till helgen eller så.

Jag vaknade vid 5 tiden men låg kvar i sängen och slappnade av tills klockan halv8 tiden.
Men jag vill bara kunna sova och slappna av, vakna pigg och glad. Självklart sover jag men det är max 2-4 timmar, 4 så är jag otroligt glad och pigg dagen efter.

Och mat fronten går inte så bra, inte ätit något än men klockan är bara halv 12 så.
Mår fortfarande illa från att jag åt dom där köttbullarna igår. Hursch!

En sak förstår jag inte, många säger att man får skylla sig själv när man inte äter osv.. Men det är samma sak som att säga till någon att den får skylla sig själv att den är magsjuk, ont i halsen, huvudverk eller ja den får skylla sig själv att den blivit sjuk. Och så är det inte. Man kan inte hjälpa att man är sjuk och precis så är det även med sjukdommar som ätstörningar, anorexia, bullemi, hetsäta, fetma m.m det är beteenden som man inte kan rå för.

Jag menar inte att någon av mina läsare har sagt det men hört det av folk runt mig och vänners vänner osv. Och jag förstår inte hur dom tänker.

Skrivar snart igen.

Pussen på er!

Jag bara sitter och tänker på hur det va förr, när man va liten. Men jag vet inte om jag kan känna att det va så mycket bättre, men jag va en bättre människa mot mina närmsta. Tex min mormor, jag har jätte svårt att vara med henne för att vi är så olika. Men varige gångn jag ser henne så blir jag bara irriterad och då blir jag ledsen inombords och i vissa fall går jag unnan och bara känner mig helt sämst. Vad hände med den lilla söta flickan?

Ja , jag vart en kattastrof typ. Jag skämms och får dåligt samvete för att jag inte äter eller mår som jag "ska", tycker så synd om mina föräldrar och mina systrar som har mig. Eller i alla fall min personlighet och mitt betende. Mamma kramar mig ofta och pussar mig på kinden och säger "Jag älskar dig".. Då jag bara håller ena armen lite lätt på henne och vet inte vad jag ska säga, får lixom inget ur mig. Vet ni hur hemskt det känns.

Jag vet att jag kommer ångra det så STORT sen. Det som skrämmer mig mest. Men jag försöker så gott jag kan. Säger dock lite för mycket till en vän angånde allt. Jag borde bara vara tyst och inte säga något om hur jag äter eller mår, bara le och säga att jag mår bar. Tycker de är obehagligt när folk vet för mycket om mig. Här på bloggen känns det så otroligt skönt att bara vara någon och ni som läser och kommenterar är GULD värda!
Det betyder så otroligt mycket att ni orkar läsa och skriva någon rad till mig, det stöttar som bara den!

Tack!<3

Nu har jag en egen laptop igen, då det blir mycket lättare att blogga.

Idag har jag mått helt okej. Åkte med en kompis till Mando, hon ville dit och kolla så hon träffa bara en sekriterar (som jobbade som undersköterska också). Nu hoppas jag bara att hon skickar in sin anmälan så hon blir frisk.

Det dummaste av allt är att jag stöttar henne som i ni bängen, men jag själv kanske också skulle behöva det. Men nej, jag har väldigt normal vikt och äter kanske inte super bara men i alla fall. 

Idag har jag ätit grymt dåligt, en liten tallrik med mjölk och hallon kräm. Middag vart 3 köttbullar med en potatis. Vet inte riktigt varför jag gör så här.. Jag vet precis vad som kan vänta bakom hörnet. Men det är så sjukt svårt att förklara.. Man är som två personer, den ena vill äta som normal människa osv. Medans den andra bar vill leva på vatten och luft typ. - Knepigt det här.

Vart glatt överaskad i dag, pojken min hörde av sig och frågade när vi ses igen :)

Puss Puss på er fina! 

Länge sen jag skrev här IGEN, måste börja blogga här. Skriver aldrig om kännslor och tankar i den andra bloggen. Hur som så trodde jag att jag nästan va helt frisk, men nu börjar allt vända tillbaka. Igår började det som starkast, jag åt nästan inget idag har jag ätit en macka med en kopp te och sedan en liiten bit sockerkaka och jag är nästan 100%att det inte kommer bli mycket mer än så :s. Vad hände?

Jag tror att jag saknar "min bästa vän" (sjukdomen) alldeles för mycket att jag inte längre kan hålla den kvar i lådan inom mig.. Där den varit instängd vääldigt länge. Men det är så jobbigt att man idag är så medveten om att det är en sjukdom och vad som faktiskt kan hända med kroppen.. Skönare när jag gick i mellan och högstadiet då visste jag ingenting om detta, det va lixom bara att skita i och äta för det lindrade smärtan av att vara smämst och fulast helatiden (så jag kännde mig).

Igår när jag gick och la mig låg jag och kollade på min student skyllt. Bilden på mig när jag är liten, riktigt liten.. Jag kollar upp på den och får massa tankar. Vad hende med den söta ungen?, varför är det jag? hur kan det vara jag? varför kan inte den där ungen ha blivit en glad, pigg och normal? massa liknande tankar och saker bara började snurra i huvudet.

På tröningarna ser jag bara massa söta barn och ungdomar. Smala perfekta precis överallt. Men jag såg även hur mina gymnaster (som är 9-13 år) stod i ledet och klämde på sina magar och gämförde dom. Helt sjukt!

Urs massa tankar och sånnt just nu men alltid skönt att skriva av sig.

Puss o kram.

Nu ska jag till huddingesjukhus.
Farfars bror har cancer och en annan sjukdom som jag inte kan namnet på.
Jag måste försöka att hålla tårarna tillbaka när jag är där vid hans sida.
Gråtit hela natten och halva dagen idag :/.


Urs jag känner mig inte levande.

Ja det gör dom verkligen. Jag orkar inte med någonting just nu.. Över en månad sedan jag skrev i den här bloggen. Men jag skämms över hela mig. Vågar knappt prata med psykologen längre.. pratar inte med vänner om hur jag mår, inte med någon. Jag är så sjukt nere just nu att jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Är bara så trött på mig själv.

I dag vägde jag mig också, jag har gått upp 16 kilo sen förra sommaren.. Vågar verkligen inte räkna ut hur mycket jag gått upp sen sommaren 2008. Jag var inte på bättre humör när jag ställde mig på vågen.. Mår inte bättre av att jag är helt ensam hemma. Ingen kompis svarar på sms. Vill ringa pojkvännen men vågar inte.

Jag vill prata med honom men vad ska jag säga? varige gång jag försöker så blir det att jag tänker för mycket på hur jag ska säga saker att det inte blir någontin alls. Så står jag där helt ensam med ensamheten..

Ursch och Bläää!

/En ensam flicka

Jag orkar inte med dagarna just nu... Känner mig värdelös och bortglömmd. Värdelös från lillasyster och familjens sida, bortglömd av pojkvännen. Jag vill göra saker med honom men det verkar fortfarande ensidigt :(
Jag frågar och frågar om vi kan ses, med en dålig magkännsla av att han kommer säga nej - att han inte kan. Får bara nej.

Då jag nu väntat på att han ska fråga.. Snart gått en vecka. Jag orkar inte, känner mig värdelös gråtit hela morgonen. Lilla syster sa innan hon gick att jag va egoistisk, idiot och dum i huvudet.. Känner att jag bara vill att livet ska bli bra, att allt löser sig.

Men är jag vl har bar roliga dagar väntar jag bara på att något dåligt ska hända, det värsta med det är att den kännslan har alltid rätt ='( Jag orkar inte.

Vill ha min pojkes stöd men för det första så vågar jag inte ringa, för det andra så skulle jag inte veta vad jag skulle säga, för det tredie så skulle han inte äns svara! - Han jobbar.

Om han svarade och jag vågade säga något om att jag är ledsen skulle han inte äns veta vad han skulle säga. Så jag skulle bara känna mig ännu mera dum!

Fy satan vad jag inte orkar med det här just nu, orkar inte med mig själv!

Jag har haft så mysiga dagar att jag inte vågart tro att dom varit sanna.. Men precis som magkännslan sa "snart kommer det vända eler hända något" det stämmer, pojkvännen är plötsligt upptagen och vi har inte setts sen i tordags och det gör faktiskt ont. Just för att han och jag började komma varandra mycket närmre då jag tänkte visa han remisser och andra papper.. Men nu är jag osäkra/deppiga jag igen!

Jag blir verkligen tokig på mig själv =(

Han kommer inte höra av sig och jag sa till mig själv i morse "Skicka INTE och fråga om han kan ses ikväl" men gissa vad jag gjorde.. Jo jag skickade o fråga, men såklart fick jag ett nej... Han ska va hos sin satans syter =( han sover aldrig hos mig på vardagar men hans syster spelardet tydligen ingen roll vad det är för dag eller tid... Känner mig bara inte så viktig för honom.

Jag vill få ett jobb, men vet inte om jag är tillräkligt stark. Men jag vill flytta hemmifrån med honom så hoppas jag att han är med mig och inte är hos alla andra helatiden. Nej urs idag har jag bara varit hemma, gråtit lite, surat, deppat och bara mått jätte dåligt inombords =(

Hoppas ni mår bra! Puss<3