.

Ja. Jag känner mig fet som en tjock jävla kossa :( Men nu har jag börjat med att le och skartta och försöka må bra endå.. Men det känns fortfarande fruktansvärt ytligt. Va på ungdomsmotagningen idag och fick p-piller. Hon bytte piller tre gånger för att jag berättade mer och mer om mig själv.. Det slutade med blåa och gröna piller.. (Vad är detta?, kanrk?) Det kändes bara jätte konstigt att sitta där och berätta om min tid då jag varit som sjukast. Jag vill absolut inte minska ner på mitt ätande men det känns som att det ligger i ett hörn och väntar. För att jag känner mig inte som mig själv längre.

- Jag är inte sjukdomen, det är sjukdomen som är i mig

Men det känns som att den tilhör mig och att jag nu tappat all kontroll över vad jag äter hur jag äter. Det känns obehagligt och oansvarit så att jag ser ner på mig själv ännu mera. Jag har gått upp VÄLDIGT mycket nu väger nu 61,5 :O HUR KUNDE DET HÄNDA??!! Jag skämms och jag känner på kroppen att det är jätte mycket fett och att jag ser helt jävla annorluda ut. Jag vill vara jag!   Men vem är jag?.

För bara någon månad och lite mer vägde jag ca 51, men min omgivning.. Mina vänner, min familj, min pojkvänn och hans familj har stöttat mig så sjukt mycket. Jag vet nu att när jag mådde som sämst mådda nästa alla dem sämre och va lite nere och inte alls glada. (Speciellt min pojkvänn och hans mamma) Mina vänner tog mera avstånd och slutade umgås med mig.

Nu har jag kommit in i yoghurt/gröt period, vilket inte är så bra efter som att jag äntligen vågat börja äta vanlig mat så har jag nu gått tillbaka.. Det har med vikten och fettet att göra! Jag vill inte se ut så här! Grejen är det att kolegor på jobbet har sakt nu att jag ser så smal ut och jag sa inget, tittade bara på henne och sen gick jag in i personal rummet och gick in i badrummet och speglade mig...
Jag är inte alls smal, varför sa hon så? - Tänkte jag och gick sedan ut till henne igen.

Men nu har jag inte 45 som mål-vikt längre, vet att det är sjukligt-farligt! Man kan riskera att dö redan vid 50kg (varigerar från individ till indevid, hur kroppen är bygg från början) men jag har varit nästan ända nere i 50kg och man är helt psykad, jag har fortfarande en massa tankar kvar som kommer ta år att få bort. Det har varken med vikt eller mat att göra. Det är hjärnans tänk.

Hon på ungdomsmottagningen tror att jag hade en deprition, men att den kan ha släppt men att ätstörningens tankar är kvar och att jag tänker att jag börjat äta bättre men att det kan ha hänt 1-2 dagar att jag ätit middag men sen bara yoghurt under dagen... Jag tänkte efter... Hon hade faktiskt rätt. Då hon sa att det är mycket vanligt.

Man tror att man är frisk och kommit ur sin ätstörning bara för att man gått upp i vikt och om man hade endeprition samtidigt så tror man att allt gått över på en och samma gång.

Jag vet inte vart jag är just nu, det känns bara som att jag har börjat tänka mer "friskt" och efter som att jag börjat inse hur illa jag mått och hur jag har plågat min kropp och mig själv.

Men nu ska jag gå och sova, jobb imorgon. Behövde bara skriva av mig lite.
Har inte hunnit det pga jobb och pojkvänn + lite vänner så jag har åkt runt en massa och det har gjort mig väldigt trött. Så hoppas ni orkade läsa det här och hoppas ni mår bra och tar hand om er! (:

Puss Puss<3