.

Jag vill få ett slut på att må så här hela tiden, det gör så fruktansvärt ont. Pratade nyss med min pojkvänn.. Idag va han mer pratglad.. Innan jag pratade med honom så pratade jag med hans mamma. Pratade längre med henne än med honom :S.

Fick vet att han ska till sin syter i morgon, så det betyder ingen bio och sen på lördag dag ska jag till västerås under dagen och på kvällen ska han till polare och jag vet inte vad jag ska hitta på alls. Han verkar inte ens vilja träffa mig just nu. Jag vill inte tjata om det jag vill att de ska komma va sig själv.. Han ska väl för fasen vilja vara med mig??

Just nu sitter ja här snuvig som satan och tårar som rinner vet inte vad jag ska göra eller säga till vem eller så. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag hoppades på att han i alla fall skulle höra av sig med ett sms eller så efter vi pratat, men nej inget alls idag heller. Jag ångrar att jag bad att få prata med honom, skulle bara ha snckat med hans mamma and that´s it!!

Dum som jag är tror jag att han ska säga något roligt eller så.. men nej, helt alvarlig och jag satt och tala om hur jobbigt jag tycker det är att bara sitta hemma hela dagarna, men att jag försöker söka jobb... Men de finns inga och just nu är jag så kluven - vet inte vad jag vill göra.. Jo jag vill bli socionom men väntar på en utbildning så måste hitta något under tiden.

Känner mig så hjälplös och värdelös.. Vad jag än gör eller säger till folk så verkar inget duga! Och jag hatar min kropps form mer än jag någonsin gjort.. Är helt jätte fet och ful, värre än vanligt! Inget är bra på mig och inget är jag bra på. Vad fan lever jag för? - Jag börjar faktiskt undra det. När allt känns så här vill jag bara försvinna. 

Det mästa vet jag har med att min pojkvänn är så nonchalant att det skadar mig mäst.. men hur ska jag kunna förklara det på ett bra sätt? och när jag nu inte vet när jag får se han igen så har jag ingen aning om när jag kan ta en liten diskution... Urs och fy satan.. Känns så ensamt och känner att framtiden med pojken inte är lika lång längre.. Jag vill att den ska vara evigheter framm men så som han skadar mig helatiden så vet jag inte längre. Men grejen är att han inte vet om hur jag tar allting och hur jag uppfattar saker, så han vet inte äns om att jag blir skadad och sviken så som han behandlar mig.. Jag måste läramig tala, prata ut, säga vad jag tycker och känner...

Det har jag vetat så sjukt länge, men varför gör jag aldrig något åt det???? VARFÖR??? 
Jag bara maler och klagar men sen ser jag bara på.. Ser på mig själv hur jag blir skadad... 

I dag har jag ätit två mackor vid 10 tiden
en och en halv korv med lite pommes vid halv 1
En macka, en kop te och 2 dl yoghurt vid nio tiden

Och jag har så fruktansvärt ont i magen, så kan inte äta en enda ska till för då kommer magen explodera. Jag ahr tappat mat lusten helt nu. Men försöker verkligen tvinga i mig mat och det känns också sjukt dumt. 

Varför är jag så onormal och konstig?? Jag orkar inte leva med mig själv längre. Allt, Precis allt är fel på mig. 
Nu ska jag läsa min bok och försvinna in i hennes liv.. och i morgon tror jag det blir psyk avdelningen för min del och försöka få hjälp med mitt tänkande och se om jag kan må bättre på den vägen... Vill inte leva så här.

Puss Puss<3