.

Nej nu jävlar.. Som jag sagt så har jag gått upp ca 1½ kg, igår påpekade 3-4 personer det. URSCH!! Jag vill inte höra sånnt. Det är bara skit jobbigt och jag blir helt sajk i hjärnan. Så i går nät vi åkte hem från västerås satt jag i bilen och bara stirrade ut genom fönstret och hörde deras repliker om och om igen. Nu "ser" jag ett enda super stort hänglås på kylen och de andra skåpen i huset, de ända som kan öppna dem är alla utom jag! Hur jag än försöker så kommer jag inte in i kylen eller de andra skåpen.

Yoghurt, Yoghurt, yoghurt, yoghurt, yoghurt... Va de som snurrade i huvudet, men de tar jag bara om mamma eller pappa verkligen tvingar i mig något, då kan jag ta en sked yoghurt. Nu får det fan vara nog! Jag har försökt äta och röra på mig för att må bra, men så fort jag går upp i vikt rasar jag ner i en grop och kan inte ta mig upp..
I blnad hittar jag ett litet grepp och gör ett försök, meningslöst, för jag faller bara ner igen. Vad är det förmening att försöka ta sig upp om man helatiden kommer halv-vägs (inte äns så långt) och faller ner igen?.. Nej då kan man lika gärna sätta sig ner i gropen och fundera och tänka.. Eller bara stirra. 

Jag är envis som fan när det gäller andra saker, här är jag också envis men åt "fel" håll. Jag "kämpar" nu åt de hållet som gör mig helt förvirrad och får humörsvängningar 24/7. 

Jag vet inte hur mycket jag är "berädd" att satsa.. Men många vänner har redan sagt bye bye och de är inte många som frågar mig om jag vill träffas eller så. 
För några veckor sen tröttnade min kille på mitt humör och mina konstiga idéer och konstiga saker som jag sa. Honom kan jag inte förlora, på något sätt är det han som gör att jag orkar ta mig upp på morgonen, han som gör att jag överhuvudtaget orkar ha ett jobb. 
Jag vet och förstår själv att jag i slutändan kommer stå mellan ingenting eller maten och honom, men samtidigt har det här alltid funnits hos mig, villket han vet om. 

En kväll på ön satt vi och prata hela natten, han berättade om hur arg han kan bli på folk och att han i blnad måste slå sönder något, (vilket jag är väldigt medveten om) då jag försökte förklara att lika mycket som han har svårt att låta bli att slå sönder något,  slagen är strejk äta för mig. Att äta är som att han inte får vara arg eller slå på det han vill. Det verkade som att han förstod lite mera då, men att han sa att jag är absolut  inte tjock eller ful och att han undrar hur jag kan se mig själv så... Jag svarade bara att jag önskar att jag också kunde se det han ser...

Nej nu ska jag vila lite.
Puss Puss<3