Tänkandet och Tankar.
Igår vad jag med en av mina tjej kompisar och hennes kille. Vi försökte få med min pojkvänn också men som vanligt så har han aldrig tid med mig på helger - Jag går sönder
Jag går sönder, mina tankar dödar mig långsamt...
Så som han gör mot mig sårar mig något fruktansvärt och får mina tankar att tänka en massa massa negativa saker. Jag brukar tänka "Vaför är han inte som dom andra" då jag ser hur mina vänner blir behandlade av sina pojkvänner.. Deras pojkvänner ringer, sms:ar, förljer med på saker, dom gör saker med och för varandra. Deras pojkvänner pussar och kramar, busar och myser med varandra... Men när dom tankarna dyker upp blir jag så fruktansvärt ledsen på mig själv! - Jag älskar verkligen min pojkvänn, det går inte att beskriva vad han betyder för mig. Men jag vill bara känna mig mer behövd av honom. Han är så fruktansvärt självupptagen...
Nej jag sitter inte och bara klagar och gnäller, jag har försökt ett x antal gånger att prata med honom. Men det är nästan omöjligt att få honom att förstå. Jag försöker berätta hur jag känner... Då han inte fattar, jag försöker ge förslag.. Men när man står där framför den man älskar och ska förklara någonting som inte känns bra så kommer inte dom där bästa och bra förslagen upp, utan det blir bara något halv löjligt förslag, som bara är ett tips.. Men självklart missuppfattar han det och förstorar upp det och förklarar hur dåligt och löjligt förslag det va. Då jag försöker förklara ytterligare engång... Det är omöjligt. Han är som en stängd bok, eller rättare sagt en bok utan text. Hur lätt är det då att få reda på saker?.
Nej jag vet inte hur jag ska göra för att han ska vilja höra av sig mer eller vilja vara med mig mer. Är det kanske mig det är fel på? Han ser att jag äter igen, han ser att jag ler,skrattar och träffar fler och fler vänner igen. Han ser dock inte det jag ser, att jag gått upp massor i vikt. Men inte det som betyder något här. Utan här är det kanske hur vi älskar varandra eller vad vi egentligen betyder för varandra.. Älskar han mig lika mycket som jag älskar honom? - Varför ska det här vara så svårt?
Han och jag har kännt varandra så pass länge så vi borde veta hur vi fungerar innefrån och ut.. Men samtidigt så har vi utväcklats från tonåringar till mer vuxna människor så kanske det som virrar till det.. Vi är inte dom där 15 åringarna som är nyfikna på livet och framtiden längre. Nu vet vi båda mer eller mindre hur livet fungerar. - Jag vill tillbaka till den tiden då vi ringde varandra 24/7 - Somna med hans röst i örat är bland det vakraste jag varit med om i mitt liv!<3
Någon som har fråga eller fundering?
Puss Puss
Lillasyster.
Jag trodde vi skulle åka till hans syster till sammans men det visade sig att han tagit ledigt på fre så han hade dragit dit. Det är omöjligt att ta sig kommunalt dit, så jag var väldigt besviken.
Att jag alltid ska ta mig dit han är.
Ju mer vi skrev ju mer sårad och ledsen vart jag. Tillslut så ringer jag, ingen svarar jag ringe o ringer o ringer.. Tillslut lägger han bara på så fort jag ringer. Jag skriver "Snälla svara" men han ville inte.
Lillasyster kramar om mig och pussar mig på huvudet. Hon ger mig tryggheten.
Men det känns så fel att jag är så fruktansvärt beroende av hennes sälskap.
Jag sover till och med inne hos henne i bland för att jag inte vågar sova ensam.
Ensam och rädd, i alla fall förr. Då jag kunde se saker som inte finns men som
jag trodde verkligen fanns.
Jag vill flytta ihop med pojken, men jag har planerat in att de ska finnas ett rum för lillasyster.
Inte för att jag har jobb och inte för att vi har planer på att flytta ihop så.. Men tanken bara finns där.
Det är ett måste. Tänk att man kan vara så beroende av en människa.
Pojken frågade på valborgs natten om jag tänkte ta självmord om han lämnade mig,
jag svarade skit surt nej!
Han svarade "Bra, blir ju skit rädd". Jag skulle inte kunna göra så mot min familj, mamma, pappa, stora o lilla syster. Inte mot min farmor och farfar heller för den delen. Även om tanken slagit mig många gånger, att allt skulle lösas om inte jag fanns.
Min kärlek till honom, jag har aldrig kännt så för en person och jag vill att det ska hålla för evigt. Men ingen vet vad som kan hända eller komma att förstöra. Men om jag fick bestämma så skulle jag få ett jobb nu, så vi snart kunde flytta ihop och sedan få ett bran. Men det vågar jag inte säga till honom...
Han skulle väl bara bli rädd.
Vi har pratat om att vi vill flytta ihop men att det inte går just nu. För något år sedan så pratade vi om barn, inte än men i framtiden så vill vi båda.
Men men.. Har bara lite tankar i huvudet.
Jag ska ev lägga ner min andra blogg just för att så många nära o kära läser den och då kan jag inte skriva sånnt här.
Puss på er alla fina!<3
Valborg.
Va vääldigt spännande...
Allt från osams till sams till bråk till snack till mys.
Jag och pojkvännen va osams dagen innan, verkligen lyckat (eller inte). Det slutar med att jag åker dit med min vän och hennes kille. Jag hade verkligen ingen lust att träffa honom. Men hade bestämt mig för att snacka med han de första han och jag skulle göra.. Hur tror ni det gick?.
Väl framme ute på vischan så går min kompis och hennes kille in, jag själv står i hallen och trycker. Tillslut bestämmer jag mig för att gå in. Jag sätter mig på huk och hälsar på de två hundarna. Min vän tog med mig in på toan och sa åt mig att gå och hälsa på honom och sen ta med han och snacka.. (nu i efter hand önska jag att jag skitit i honom, tills han kom till mig) Men i alla fall så gick jag fram till han, jag märkte att han va lite nervös och fick vibbar av att han va ånger full. Jag fick några pussar, några på munnen o någon på kinden. Det kändes bra
Kvällen "rullade på" vi drack lite sen grillades det och åts, men allt känndes så långsamt och segt. Sen tändes brasan, som en kille hade ÖST på bensin så till en början så stank hela brasan skit. Men mysigt.
Jag kännde mig mer och mer oviktig för min pojke och till slut halsade jag det sista i min öl flaska och putta honom på axen och sa "Varför kom jag ens hit?!" och så gick jag ner till vägen och bara kolla upp på himlen och tårarna rann...
Efter ett tag hör jag hur någon kommer, jag vänder mig motvilligt om och ser att de är pojken.. Önskade att de varit min vän. Men han frågar surt vad det var och sen är bråk igång. Jag vet inte hur länge vi stod och snacka men ett bra tag antar jag. Till slut säger jag att han kan skita i mig och att han inte behöver vara tillsammans med mig och att han kan gå till dom andra och ha kul i ställe för att vara med tråkiga mig...
Då skulle ni ha sett vilken läskig blick han fick i ögonen.. Det va nog en blandning av besvikelse, irritation, surhet, ledsenhet osv. Men han slänger i väg sin flaska långt åt helvete, då han träffar ena grannens pool (dom har plåt över polen) flaskan studsar och ger ifrån sig ett väldans ljud. Grannen snett över öppnar dörren och är as förbannad...
Det roliga är att han och hans jäävla fru kan inte uppfostra sina två söner, sönerna vet inte att man INTE får leka på andras tomter.
Då han gapar om att vi ska hämta flaskan och frågar vad fan vi håller på med.. Då jag svarar "Det har du inte med att göra! vi bor där så bry dig inte!" Då gubb jäven frågar vart vi bor och jag säger "Där" och pekar på huset med poolen. För bådde jag och min pojke känner dom som bor där väldigt väl!
Men vi går upp på tomten och ska hämta flaskan, pojken sätter sig på trappen och jag är på g att sätta mig då han reser sig och säger mitt i våran diskution att han ska kolla efter flaskan. Han hitta den.
Han slängde den i soptunnan. Vi pratar lite till och sen bestämmer vi oss för att gå till dom andra. Jag ställer mig vid en buske, hade ingen lust att vara social. Jag hör hur han redan står och skrattar och har det kul, på ett sätt blir jag glad och på ett annat vart jag helt förstörd.
Bra att han kan släppa allt så fort och ha roligt, men samtidigt hur kunde han skratta efter vårat bråk?
Han märker att jag står där själv, jag ber han gå men han står kvar. Vi snackar ännu mera och så mycket tårar som kom bakom den där busken har nog inte runnit sen jag va ett litet barn, om äns det. Dom bara sprutade, jag menar det! Dom ran som vatten från en kran. Han sa så mycket och jag försökte svara men kände mig så tom och vilsen.
Man har ett perfektliv bara för att man bor i villa med sin mamma, pappa och lillasyster (storasyster har flyttat hemmifrån) och har två hundar. Mina syskon har aldrig haft några psykiska sjukdommar så som ätstörning eller deprisitoner eller liknande. När dessa ord kom hur hans mun viste jag inte vad jag skulle göra, jag ville bara försinna.
Då jag ser det som att han har det jävligt bra hemma, allt serverat och hans mamma gör verkligen allt åt och för honom... Jag drog ingen slutsats (som han) utan frågade vad de är för fel hemma hos honom. Hans mamma och sambo bråkar tydligen ganska mycket, hackar på varandra och ja.. Han beskrev det som att det är jobbigt hemma. Men jag svarar ärligt, han har aldrig nämnt det där förut.
Han nämner mina syskon och familj "Ingen annan i din familj har väl något problem?" då jag hör anden i mig som säger att jag är ju helt dumi huvudet osv. så jag svarar "Ne men jag kan inte rå för att jag föddes till ett psykfall!!" kommer inte i håg hur jag formulerade mig, nått i den stilen. Då han säger att "psykisk sjuk är man om man tex mördar en människa och sen säger att de va en smurf i huvudet som sa åt mig att göra det." Jag höll med till en gräns. Men tror inte jag nämnde att de finns olika grader av psykiska sjukdommar. Jag han nog inte svara innan han sa "hur går det med maten?" Då jag bara kände mig sur och ilsken. Ser han inte att jag äter? ser han inte att jag gått upp i vikt? i annat fall, känner han inte att jag inte är lika bening längre?. Men sa inget om det heller. Tankarna tog över och jag halft om halft dividerade med "mig själv".
Jag sa bara att jag äter.
Han frågar då när jag skulle till den där doktorn.. Då jag svarar 5 maj. Han undra vad de va för något då jag svarade surt att de skulle vara någon över läkare och psykolog. Då han bara skriker ut, "vad då för över läkare? vad är det för fel på dig? Vad e du för sjuk?" Jag minns inte vad jag svarade där.. tror jag bara sa "Jag ska träffa dom för att jag vill veta vad det är för fel på mig" sen tog tårarna över.
Som sagt så stod vi där ett bra tag och snacka, eller bråka eller vad vi nu ska kalla det.
När vi båda lugnat oss så går vi och sätter oss på en bänk som står intill brasan. Min vän kommer och säger att hon går in. Pojken säger att jag får gå med om jag vill. Men jag satt kvar en stund.
När jag skulle gå in fick jag i alla fall två pussar. Sen hade jag och min vän det väldigt roligt inne med hundarna, ropade deras namn med sjuka röster osv.
Jag skickade sedan sms till pojken att min vän somnat på soffan så att jag gick och la mig i sängen (han och jag har en säng i gäst rummet). Nu i efter hand så förstår jag inte varför jag inte gick ut till dom där ute, men tror att jag kände mig väldigt trött och frusen så ville bara krypa ner. Jag somnade efter ett tag.. Men vaknar till när jag hör pojken komma in i rummet. Jag låtsades sova för att se vad han gjorde, men somnade så jag har ingen aning om han krama eller puss på mig...
Men för att ni inte ska tro att han är full av skit så hade vi en jätte mysig lördag kväll med data spel, film och mys. Söndags morgonen va väl den bästa på hela helgen hihi<3
Vi behövde prata ut och när jag gick fram till honom när vi kommit så komdet bara en svart vägg framför mig så jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle formulera mig.
Så jag tänkte efter pussarna och den kännslan jag fick så va det bra nu.
Men så envis som jag är så låg det där och trykte, så när man
va full så sprack ilskan och surheten ut i tårar och besvikelse i stället...
Ja detta ve en liten del av min valborg, behvöde skriva ner det.
Men kan inte skriva om det i min andra blogg...Då skulle alla vänner o
nära bara ta min kära pojke som en idiot och det är han verkligen inte!!
Hur va eran valborg? (:
Puss Puss
Jobbigt!
Men min insida är kvar på nästan precis samma plan, ledsen,vilsen,hatisk osv..
Tänk om jag verkligen kunde må så som folk säger och ser mig...
Insidan svider.
Jag vet inte hur många kommentarer jag fått som låter i någon form av:
"hå så glad och pigg du är nu"
"vad härligt att se dig så glad igen"
"Man ser att du mår bättre"
Listan är lång, men jag undrar, är det absolut INGEN som ser hur jag faktiskt mår?..
Nej det verkar inte så, bara för att jag har mått så fruktansvärt dåligt och märkt att
folk då bara klagar, så jag döljer precis allt!
Det ingen ABSOLUT INGEN vet är att det dom ser är bara en fasad.
Tillbaka på ruta 1...
Jaa, det är så att jag fått veta av min mamma att redan när jag va ca 4-5 år sa folk till henne..
"hå vilken kaxig liten självsäker flicka du har".. Mamma svarar:
"Det är bara en fasad, på insidan är hon lite mer osäker och försiktig"
Men nu är jag stor och alla tror att det dom ser med ögonen är sanningen.
Jag ahr alltid varit bra på att ljuga och luras, gör det absolut inte om det
inte verkligen är nödvändigt! Känner mig bara lite ensam och förvirrad.
Jag är kanske inte sjuk, men det känns viktigt för mig att få veta vad som är fel på mig.
Alla tror att jag bara är så perfekt och underbar, men jag ser, känner, hör på mig själv och vet hur jag själv fungerar. Varför, varför finns det ingen som ser eller förstår?
Tankar som irriterar mig, bara tvungen att skriva ner.
Framtiden...
Kan inte jag göra som alla andra att bara ta en dag i taget?
Men det som jag "bekymmrar" mig över är att om jag och min pojkvänn skaffar barn iframtiden...
Han är deppig, dålig själv bild och halft osäker på sig själv..
Jag Hatar hela mig, insidan och ut! Jag är osäker och känner mig alltid som den konstigaste och fulaste personen bland mina vänner, eller dom som jag är bland.
Vad skulle detta barn då fål eva med?
Antingen skulle den väl bli helt tvärtom och bara älska sig själv...
Eller så skulle den få alla möjliga sjukdommar... Jag själv har ju ev en djupare deprisiton (stavning??)
ätstörning, dålig självbild osv.
Men mitt barn ska bli så ortoligt älskat av mig och jag kommer göra allt för att den inte ska känna sig bortglömd, konstig, udda, ful eller något liknande. - Jag är absolut inte gravid.. Har bara dessa tankar inom mig efter som att bådde jag och min pojkvänn vill ha barn i framtiden, vi båda gillar tjej-namnet Elvira. Hihi.
Puss Puss<3
Kommit hem.
Lägret va roligt men jag va trött och lite små häning. Men jag körde lite själv också, vilket barnen tyckte va roligt.
Men i dag på förmiddagen fick jag veta att dom läser min blogg, har en till som annhöriga vet om. Jag hade ingen aning om att dom läste den. Jag vart lite sur och ledsen inombords, jag vill verkligen inte att dom ska läsa den. Men om jag säger det, vad kommer det att hjälpa?
Jag vill inte byta blogg.
Jag vill inte skaffa lösen.
Urs, någon som har en bra lösning?
Jag kan inte sluta tänka på att dom läser allt om mig. Det känns hemskt.
Jag kännde hur all min glädje flög ur mig.
Nu känner jag att jag bara vill sluta vara tränare.
Men endå så är det kul, men efter det här känns det bara jätte konstigt.
Om jag inte kan vara jag i min egen blogg så finns det ingen vits med det.
Kan skriva en bok om hur konstigt och tråkigt det här känns,
men sätter en punkt här och nu.
Puss<3
Energi dryck.
Jag hoppas att jag tog med mig tillräkligt.
Så nu kommer jag inte kunna blogga för än på söndag eller måndag - Tränings läger.
Dagens käk hit tills (kl13:50)
Fruckost: --- räknas två glas vatten(?)
Lunch: ---- Räknas en halv godis(?)
Middag: Lär bli antingen en energi dryck eller lite salld.
Beror ju på vad som serveras på lägret ikväll.
Hur ska jag säga till dom andra tränarna att jag har ätstörning?
Känns jobbigt, men vill endå med. Tackade nej till sommar lägret pga maten.
Nu är det dock bara fredag-söndag. sommar lägret är en hel vecka.
Känns jobbigt att inte kunna antäkna maten, men vågar inte ta med min dagbok heller...
Ungarna är ganska ivriga och nyfikna så tänk om dom skulle hitta den.. Nej urs!
Puss på er alla sööta!
Måste bara anteckna..
Fruckost: ett litet glas joice (ca 09:30)
Lunch: TVÅ lingongrova med ost med en kopp choklad (ca 15:45)
(va hos farmor och farfar så han pillade i mig de där)
Middag: Ett litet glas med yoghurt (nu 21:00)
+ två koppar te under dagen för att jag frös så.
Känner mig så sjukt beroende av vad jag stoppar i mig...
Imorgon em så ska jag på läger...
Vet inte hur de ska gå, visa barn att man inte äter fruckost och tar en spec energi dryck till lunch.
Och bara något lätt till middag...
Jag själv har en tung oro över att jag ska äta för mycket...
Förstår ni hur kluven man är? :(
Man blir liksom förvirrad.
Pusssen!
Någon som vet?
Nu i dag fick jag små blödingar, eller mer några ytterst få droppar.
Någon som vet om det kan bli så när man tagit dom för olika tider?,
tog även en ipren idag, kan det påverka?
Jag försökte googla på det men hitta inge bra, jag är i slutet av första veckan på kartan..
Är lite orolig.
Hoppas någon kan hjälpa!
Puss Puss
Dålig dag, synd!
Det började med att jag absolut inte kunde sova igår, kännde mig lite närvös inför samtalet.
Vet inte varför jag va närvös, gått till henne ca 8 gånnger och vi har en jätte bra relation mellan varandra.
Jag tränade innan jag la mig också, 120 armhävningar och ca 140 situps, sedan lite rumpa, rygg och stretching. Efter att ha tränat så därlite smått så brukar jag kunna somna sen + att jag läser i en bok. Men det gick inte.
Jag fick i mig ett litet glas joice som fruckst (låter kanske lite men förut va det absolut inget alls).
Mamma va snäll och körde mig dit. Jag satt i det mysiga väntrummer och väntade på henne.
En annan tjej kom in och log mot mig, jag kännde mig sedd.
Hon började växla några ord med mig, sen kom min kyrator och vi gick in på hennes rum.
Jag vet inte hur jag ska förklara detta samtal.. Men det va som att vi verkligen såg varandra och kunde kommunicera på ett annat sätt än vad vi gjort tidigare. Känndes bådde skönt och roligt.
Hon tycker att man ser en förändring i ansiktet, att jag är lite piggare.
Jag vet själv att de är för att jag äter mer. Bara svårt att inse.
Jag tycker bara att jag blir tjock om jag äter...
Jag visade henne även pappren från en psykolog från jag gick på lågstadiet.
Hon reagerade precis som jag.. varför har det inte hänt något sen dess?
Jag vet att mina föräldrar under samma tidpunkt hade väldigt mycket med min storasyster och lillasyster. Storasyster skulle byta klass osv. pga mobbing och trakasserier.
Lillasyster skulle ev få hoppa upp en klass och så.. Mycket möten på båda deras håll..
Så jag va väl normal och kunde klara mig som läget va...
Men hur mår jag idag??
Jag klandrar inte mina föräldrar, visst känner jag en liten besvikelse
men vad fan gjorde skolan? dom har väl om någon ansvar?
Nej urs, blir bara så sur.. Tänk om dom gjort något redan när jag va 7 år.
Då hade jag kanske mått mycket bättre och mitt liv hade kanske varit bättre..
Vem vet...
Är på g att bli sjuk, förkyld, nyser, trött och hängig..
Bara man ser vädret så blir man ju sjuk!
Puss Puss
Känns som att jag äter..
Lunch: Några gafflar ravioli (vid 14:00) - Bara för att jag va med en kompis så kunde jag absolut inte avstå.
Hon bjöd även på en fiffi ruta, åt en halv.
Middag: Ville jag bara ha lite yughurt, fick inte för mamma, så det vart ytterst lite färsk pasta med 3 soltorkade tomater och någon bit feta ost. Med lite röd pesto och 1 oliv.
Bläääääääää!! nu mår jag verkligen illa!
Känns som att de blir hård träning ikväll.
Hoppas att de är fint väder i morgon så jag kan jogga.
I morgon ska jag till kyraton.. Känns som att de va jätte länge sen jag va där.
Men samtidigt så ska jag ev sluta hos henne när jag nu är intagen på en psykiatrisk undersökning.
Jag vill endå va kvar hos henne så jag har en kunnig person att bolla med. Men enligt henne så funkar inte det i längden... Får se vad som händer.
Den psykiatriska undersökningen är jag SUPER närvös över, inte många i min när het som vet om det, ca 2-3 nära vänner + pojkvännen och kyraton.. men inte familjen. Sa bara fort i dag till mamma att jag ska till en läkare.. Vågar inte säga mer en så. Hur låter det att man ska till psyket?! Första gången kyraton och jag började diskutera det känndes det bara jätte tungt och jobbigt. Men nu känns det mer som en hjälpande hand..
Om du tänker dig att du simmar i vattnet och är på väg att drukna för att du inte orkar mer, plötsligt kommer det en roddbåt med en person som sträker ut sin hand.. Varför inte ta tag i den?.
Det känns som att folk kommer se en helt knäppt om man nämner det där. Men jag ska dit pga ev deprisiton och nedstämd het..
Puss Puss
Träna?
sen strechade jag ordenkligt, efter som att jag vill kunna gå ner i split och spagat igen.
Jag och mamma ska snart börja gymma, jag läängtar så!
Lpg och läste min bok igår, lamig vid 11 tiden - för en gångs skull- men när jag la ifrån mig oken va klockan snart 1. Så jag ligger i pyjamas och slappar just nu. Men dax att kliva upp! höhö.
Idag ska jag träffa en kompis, som jag på valborg kännt i ett år. Känns fasen som om vi kännt varandra hela livet. Men hon har gjort så mycket för mig. Dels hon som fått mig inse att mat är gott och viktigt. Nu måste jag bar våga äta den oftare - Jobbar på det.
Idag är det mulet, hört rykten om att de ska regna :( vill ha soool!
Puss Puss på er!
Hej Igen!
Nu hoppas jag på att få tillbaka läsare och att jag här kan få bättre förståelse. Har en till blogg som alla nära o kära läser. Men när jag vart för privat och känslomässig resulterade det bara till på hopp och massa skit.
Min mamma började få mail från alla olika håll, folk klagade på mig osv.. Ja det vart för mycket helt enkelt.
Ni som tidigare läst vet kanske att jag skulle till Capio anorexi center. Jag gick dit ett ex antal gånger men trivdes inte riktigt så jag tackade nej till alla erbjudanden jag fick. Det sista erbjudandet jag fick krockade medmin thailandresa som jag skulle åka på tillsammans med min kille. Dom tyckte jag skulle av boka den, skulle få sjuk intyg och pengarna tillbaka. Jag la på luren.
Thailand vart kanske inte så lyckad, just för att min pojkvänn inte gillar att verkligen se vad och hur jag äter. Jag går i dag till en kyrator och ska in på någon psykisatrisk koll ev behandling. Jag vill nu hitta varför jag sermin kropp så otroligt fel (som alla säger att jag gör) Jag vill veta varför jag sover så lite, varför jag är så nedstämd hela tiden.
Här om veckan hittade jag ett papper från att jag gick på lågstadiet, det va undertecknat av en psykolog + lärare. Jag tappade hakan och dog närstan. Där stod det exakt hur jag mår i dag, fast lite värre. Om det började redan då och dom hittade "felen" så gjorde dom inget åt det. Det gjorde verkligen ont.
Ska till kyraton på torsdag då jag ska visa upp det pappret.
Jag hoppas att ni börjar läsa min blogg igen.
Jag skriver dels för min egen skull men vore skönt med stöd och pepp från utstående också.
Varma krama! <3
LÄNGE SEN!
Jag vill vara smal och fin så!
Jag har idag ätit,
2 mackor
2 potatis kroketter
3 matskedar yoghurt
Men i morgon måste det bli mindre!
Vill få ett slut.
Fick vet att han ska till sin syter i morgon, så det betyder ingen bio och sen på lördag dag ska jag till västerås under dagen och på kvällen ska han till polare och jag vet inte vad jag ska hitta på alls. Han verkar inte ens vilja träffa mig just nu. Jag vill inte tjata om det jag vill att de ska komma va sig själv.. Han ska väl för fasen vilja vara med mig??
Just nu sitter ja här snuvig som satan och tårar som rinner vet inte vad jag ska göra eller säga till vem eller så. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag hoppades på att han i alla fall skulle höra av sig med ett sms eller så efter vi pratat, men nej inget alls idag heller. Jag ångrar att jag bad att få prata med honom, skulle bara ha snckat med hans mamma and that´s it!!
Dum som jag är tror jag att han ska säga något roligt eller så.. men nej, helt alvarlig och jag satt och tala om hur jobbigt jag tycker det är att bara sitta hemma hela dagarna, men att jag försöker söka jobb... Men de finns inga och just nu är jag så kluven - vet inte vad jag vill göra.. Jo jag vill bli socionom men väntar på en utbildning så måste hitta något under tiden.
Känner mig så hjälplös och värdelös.. Vad jag än gör eller säger till folk så verkar inget duga! Och jag hatar min kropps form mer än jag någonsin gjort.. Är helt jätte fet och ful, värre än vanligt! Inget är bra på mig och inget är jag bra på. Vad fan lever jag för? - Jag börjar faktiskt undra det. När allt känns så här vill jag bara försvinna.
Det mästa vet jag har med att min pojkvänn är så nonchalant att det skadar mig mäst.. men hur ska jag kunna förklara det på ett bra sätt? och när jag nu inte vet när jag får se han igen så har jag ingen aning om när jag kan ta en liten diskution... Urs och fy satan.. Känns så ensamt och känner att framtiden med pojken inte är lika lång längre.. Jag vill att den ska vara evigheter framm men så som han skadar mig helatiden så vet jag inte längre. Men grejen är att han inte vet om hur jag tar allting och hur jag uppfattar saker, så han vet inte äns om att jag blir skadad och sviken så som han behandlar mig.. Jag måste läramig tala, prata ut, säga vad jag tycker och känner...
Det har jag vetat så sjukt länge, men varför gör jag aldrig något åt det???? VARFÖR???
Jag bara maler och klagar men sen ser jag bara på.. Ser på mig själv hur jag blir skadad...
I dag har jag ätit två mackor vid 10 tiden
en och en halv korv med lite pommes vid halv 1
En macka, en kop te och 2 dl yoghurt vid nio tiden
Och jag har så fruktansvärt ont i magen, så kan inte äta en enda ska till för då kommer magen explodera. Jag ahr tappat mat lusten helt nu. Men försöker verkligen tvinga i mig mat och det känns också sjukt dumt.
Varför är jag så onormal och konstig?? Jag orkar inte leva med mig själv längre. Allt, Precis allt är fel på mig.
Nu ska jag läsa min bok och försvinna in i hennes liv.. och i morgon tror jag det blir psyk avdelningen för min del och försöka få hjälp med mitt tänkande och se om jag kan må bättre på den vägen... Vill inte leva så här.
Puss Puss<3
Tänkandet gör mig galen.
Jag vet kanske varför det är få läsare.. på senare tid är det ca 3 st. men jag är glad över att bara någon annan orkar läsa mina konstiga inlägg.
Idag har jag pratat med en vän, om att hon måste vara stark. Jag menar, hur många gånger säger man inte "Nej nu ska jag inte hör av mig till min pojkvänn på ett bra tag" Men det som händer är att man mår bara dåligt själv. Det man ska göra vid de tillfället är att skicka ett gullit sms i stället (vilket jag gör). Men just nu, precis just nu så känner jag att - varför ska jag alltid vara så star och kämmpa? 
Jag har nu skickat ganska många söta sms till min pojkvänn utan att ha fått något svar. Sen har det slutat med att jag har skickat sms som han måste svara på. Ringde till honom idag.. Samtalet känndes bara pinsamt!!
Det lät som att han verkligen inte ville snacka med mig och jag, dum som jag är, frågar om bio på fredag. Jag har typ tjatat som satan för de. Varför tjatar jag så? jag borde faktiskt lägga bollen helt i hans händer nu. Och det är för att jag försökt en miljon knep för att visa att jag inte är sur eller grinig utan att jag älskar honom och är så sjukt kär i honom.
Det som skrämmer mig nu är att jag kanske älskar honom mer än vad han älskar mig :S. Efter som att han sellan skriver nå gulligt tillbaka, de gör mig orolig. Om jag skriver "Jag älskar sig" så får jag alltid svar "Jag älskar dig också/med" Men det händer aldrig att jag får liknande sms av honom som han får av mig.
Förr var det så att vi kunde prata ovavbrutet i timmar på kvällarna, ringde varenda kväll och snacka. Sms:ade flera tusen gånger under en dag. Han kysste mig varige gång vi sågs, han mötte mig vid tunnelbanan och han gick med mig tillbaka till den när jag skulle hem...
Idag får jag vara glad om jag får en liiten puss när vi möts, jag får vara glad om det är han som orkar komma ner och öppna porten när jag kommer. Vi snackar aldrig i telen om det inte är jag som ringer, och om han ringer så vågar jag knappt svara för att jag blir så glad och tårögd. Han går aldrig och möter mig...
Det gör ont att skriva det här, jag börjarnästan böla, men det är så här jag känner innom mig just nu.
Sensat jag va hos honom så va jag kramig och ville gosa med honom, jag pussa på han klappa på han, la huvudet på hans mage.. tog tag i hans hand, sa att jag älskar honom.. de jag fick tillbaka va en liiiten viskning "Älskar dig också" det hördes knappt.
Det gör så ont, jag är just nu kär och sprallig innom mig men nu känns det bara pinsamt och dumt. Jag komoch tänkte på mitt ex här om dagen. Vi gjorde allt tillsammans... Vi sov, gick prommenader då vi alltid höll handen, cykla, spelaspel, myste, gosade jätte mycket, han bar mig på ryggen, åt glas, och så fort vi va i från varandra så saknade vi båda varandra genast, vi va me varandra 24/7 och trivdes med det.. Vi pratade och diskuterade allt mellan himmel och jord, bråka, vart sams fort, han skrev låtar om mig till mig.. Efter ett tag skakade jag på huvudet och kännde mig så hemsk, dum, ond och elak mot min nuvarande pojkvänn..
Men det gör ont att jag inte kanvisa mina kännslor fullt ut införhonom, för då kännerjag mig bara dum och töntig.. Jag vill att han ska vara mer nära mig.. Han är så frånvarande och när vi är med varandra så gör vi olika saker i huset och sen när vi sover så slutar det alltid med att jag vänder mig in mot väggen och anntingen kramar en kudde och eller lägger en kudde på huvudet blundar och en tårkommer och sen vill jag bara sova och komma in i en fin, söt, romatisk, gullig drömm.. för att verkligheten gör så ont.
Jag vill inte klaga på den människan somjag älskar, men jag måste försöka göra något åt det här, men frågan e vad.. Alltid när jag försöker diskutera eller ta upp något, anntingen så bangar jag själv för att jag inte vågar. Eller så blir de bara jätte kort för att han vet inte vad han ska säga... Doc är det oftast jag som stänger det innom mig.
Varför är jag så feg? - Jo för jag tror att om jag nämner minsta lilla sak som jag tycker är jobbig så är jag rädd att han ska tappa alla kännslor för mig. Eller att han bara "Jaha, okej".. BLÄÄÄ!
Nej urs det härinlägget skulle kunna bli flera, flera sidor.. Men får hejda mig lite. Jag älskar min pojkvänn annars skulle jag inte vara tillsammans med honom.. Men jag önskar bara att han ville röra vid mig lite mer och att vi pratade mer med varandra... Vi harmånads dag fredag den 13 men jag tror absolut inte det har med de här o göra!
Lägger in en bild på mig där man faktiskt ser mitt äckliga ansikte x)
Kom gärna med tips eller så.. Bara att skriva de i kommentar ruta (:
Puss Puss<3
Kännslor.. ?
Igår låg han och kollade på tv då jag la huvudet på magen då han suckade efter ett tag.. Då jag frågar om jag ska flytta på mig.. Då han rycker på axlarna och säger "Vet inte, gör som du vill". Då jag vart så himla tveksam men låg kvar ett tag, sen vände jag mig in mot väggen och la en kudde på huvudet och försökte få in mig själv i mina drömmar.
Jag går och älter och ältar, anilyserar mer och mer, stänger mer och mer skaer inom mig, får så sjukt jävla ont i magen så fort jag äter. Jag är stressad över att inte ha något jobb, jag är närvös in för Thailand, jag känner mig inte riktigt hemma någon stans, jag saknar vänner men de flesta är upptagna helatiden och de flesta har flyttat.. Känner mig allmät förvirrad och bort tappad. Min trygghet är min älskade pojkvänn! - Men det vågar jag varken visa eller säga för då kanske han backar, ni vet hur killar kan vara när saker blir för kännsliga. Den stora frågan är egentligen... Vad ska jag ta mig till? Kan inte leva i den här smeten med så sjukt skumma indrigrenser hur länge som hälst..
Min dröm är att jag och min pojkvänn flyttar till en egen lägenhet, han sa senast i helgen att han vill men att det krävs två jobb, då jag vart mer stressad över att inte ha jobb. Och sen känns det lite som att han säger så för att ha något att skulla på. När jag sedan står här med jobb så tror jag inte att han kommer flytta i alla fall.
Blä, de här årstiderna får inte mig att kämmpa mer direkt men äter gör jag i alla fall och kunde mått sämmre. Men nu är väl hälsan okej men psyket helt fuckt up! - Herre gud hur kan jag äns ha en pojkvänn?? Så som jag klagar och gnäller...
Puusss på er <3
Varför?
Jag försöker känna mig stolt över att jag äter så mycket nu. Men ingen annan har äns kommenterat det, kanske för att dem inte vet hur de ska säga det.. Men något vore skönt att höra. Lika så när min pojkvänn inte hör av sig och jag skickar i väg ett sött sms så får jag ett svar "aaw<3" ingenting om att han saknar mig med eller att han älskar mig också eller så..
Känner mig bara så fruktansvärt ensam.
Såg att en kopis hade taggat mig på facebook.. det stod "En vän jag tyvärr förlorat kontakten med"... Jag hade ingen aning om att vi förlorat kontakten.. Jag hade tänkt ringa henne idag, men när jag såg det där gjorde det för ont. Vet inte vad som är meningen med något längre.
Bråk/missförståd med vänner, vänner som inte hör av sig, bråk med familj, knas med pojkvännen.. Varförär det så här?.
Varige gång jag försöker vara gladochpossetiv i ett sms tänker jag "Va stark nu, va stark" och sen rinner några tårar från ena ögat. Men inge svar från honom.. och varför ska jag behöva vara så stark helatiden? det är som om jag vore något jobbigt för han.. Eller att jag är någon som man är med/pratar med när han själv mår bra.
Jag vet inte, det känns bara fruktansvärt jobbigt.. Som att det inte längre finns någon att prta med om mina problem. Nej det gör jag faktiskt inte. Jag ler mot mina vänner och säger att jag mår bra nu och lägger på ett skratt... Och dem svarar "Ja vi hör det, shiet va kul att du mår så bra nu. Och vi ser att du mår bättre" Det dem hör är en sak som jag skapat, de vill bara höra glada roliga saker.. Efter vill jag bara gråta eller försvinna någonstans. Det dem ser är att jag gått upp i vikt.. Mot min vilja, mår verkligen skit-bajsdåligt över det men försöker verkligen kämpa. Men nu idag när jag speglar mig så ser jag faktiskt bara ett fetto, men försöker aceptera det.. Och det kan jag lova dig är något väldigt, väldigt, väldigt svårt!!
Det är som om någon skulle komma och ändra på din hårfärg, frisyr, kläd stil m.m att ändra hela dig så att du själv inte känner igen dig och verkligen inte trivs i det... Nej men det är skit svårt att förklara..
Vet inte vad jag ska ta mig till....
Hoppas ni mår fiint! (:
Puss Puss<3
Lever i fel - steg.
Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.
NU har jag jobbat sex dagar i streck. Jag mår inte alls bra men är stolt över att jag klarat av alla dessa timmar i streck, med lite sömn och ingen bra kost alls. Men jag äter och sist jag stod på vågen va siffran 61... sen dess har jag inte vågat väga mig igen. Är jag på väg att bli tjock helt plötsligt? :S. 
Just nu känns det som att jag inte räcker till någonstans. Jag försöker och försöker men dras bara neråt.
Som en lång trappa eller ett högt, högt berg.. Man kämpar och kämpar men faller ner igen.
När man ställer upp för människor helatiden så förväntar jag mig sedan något gott i det.. Är det fel tänkt?
Jag började med äckliga blåa p-piller för att göra pojkvännen glad, det är ENDAST för hans skull jag tar dem. Men sist jag var hos honom så nekade han allt.. Att han inte tror på piller och att vad som händer om jag skulle bli på tjocken (som han säger). Jag vart så fruktansvärt förvirrad och svarade att jag inte vet. Då allt vart ännu mer rörigt. När jag åkte från honom dagen där på så väntade jag på att han skulle höra av sig. På kvällen när A.I.K tagit sm guld fick jag ett sms där det stod " Sm-guld :D puss<3"
Mins inte vad jag svarade riktigt men skrev något i formen "ooh kvällen är räddad" Fortfarande fundersam och heladagen hade jag gått och tänkt på det som sas på natten. Jag va nära på att nästan falla i gråt men då kom det kunder så hjärnan han slå om till säljar-jaget.
Senare på kvällen när jag kommit hem från jobbet så hade jag en vän här. Åt sallad och kollade på film. Då pojken sms:ade och jag skrev och sa att jag kan lika gärna skita i pillerna för att jag verkligen hatar dem och att han endå inte tror på dem. Varför ska jag då ta dom?. Sen va sms:andet om allt det i gång och jag ville bara falla genom marken.
Tillslut vart jag väldigt sårad så jag skrev "Men hur skulle du reagera fall någon kommer och säger, du har ett barn, en människa i dig, hur vet du hur du skulle reagera och välja - när det väl kommer till saken?. Det sms:et ville jag verkligen ha svar på.. Jag väntade... väntade.. och väntade... Fick inge svar så jag skickade i väg ett fråge tecken. - Han råkade somna så de va därför han inte svarat. Jag la ner hela grejen och så småningom så somnade jag.
Det är en av de jobbigare tiderna i mitt liv just nu, även om ja nu äter och så minst 3 gånger om dagen + onyttgt. Så mår inte hjärnan - kroppen bra. Jag fryser, kallsvettas och om jag fryser tar jag på mig mer kläder då jag svettas. Kliar på kroppen väldigt ofta, känner mig yr och illa mående helatiden, stressad och frustrerad över massa saker. Så minsta lilla så blir det utbrått på en gång. Kännermig tjock och fet nu men nu finns en spärr som inte låter mig att vägra äta.. konstigt nog!!.
Sen har jag ställt upp för lilla-syster, hon fick ha fest hemma själv, hon fick 300 kr av mig. Och i dag hade jag köppt chips och choklad då jag skulle ringa och fråga om de va något mer hon ville ha, för jag tänkte att hon och jag kunde se klart en film som
vi började kolla på igår-kväll. Men när jag ringde va hon bara skit sur så jag la på.
När jag kom hem gick ja in på mitt rum och la mig och läste. Min ena hund gjorde mig gott sällskap <3.
I lördags morse så pratade jag och mamma lite.. Men de va mäst "Du gör inte si"... "Du gör inte så".... "Du sköter inte hundarna"... "du gör inte det"... "och du gör så där, varför då?!" Jag vart bara mer och mer sårad tillslut gick jag och slängde yoghurten och sa till henne "Jag har snart jobbat sex dagar i sträck och nästan 11 timmar per dag, jag är skit trött!" Då hon tittar på mig väldigt surt.. "Ja men vi andra jobbar också ska du veta och det är dina hundar och dom måste borstas!" ... Sen drog hon upp massa andra saker om att min lilla syster gör massa saker och si och så.. Ja men förlåt så hemskt mycket att jag inte är hon!..... Ledsen gick jag in på rummet satte på mig jobb tröjan och gick ut, pappa va ute på tomten och fixade han sa glatt hej då och frågade när jag slutade.
Jag svarade glatt och sa sedan hejdå... En dag när jag kom hem fick lilla syster ut brott.. Att jag hade slängt mina vantar och sjal bara så där i hallen.. jag had elakt dem på sko lådan för att dem inte skulle vara i vägen men där hade jag gjort fel - igen.
Kan ni tänka er hur det känns att leva i fel. Allt du gör, säger, försöker fixa, ställer upp på saker.. Men allt blir bara fel och du tror att om du gör så där så kommer den/dom bli glada.. Men även i ett sådant tänk är det fel.
Jag hade ett samtal med min pojkvänns mamma där hon lyssnade på vad jag hade att säga och stöttade mig i allt. Då hon fick en slutsats till det hela...
"Du kanske har vuxit ur ditt rum, din familj. Att du skulle må bättre av att bo någon annan stanns och träffa dem när du känner för det. Nu blir det kanske förmycket för dig att ha så mycket stress och press på dig + eran ekonom i och så som jag har märkt att de verkligen får dig att må sämre. Om du förstår hur jag menar?"
Jag satt tyst enliten stund för att smälta det hela och tänkte på de orden, meningarna.. Hon 
har helt helt HELT rätt! Jag mår inte bra att bo hemma. Jag älskar min mamma, min pappa, min lillasyster, mina två hundar.. Men det känns som att jag inte passar in hemma längre.. Vilket får mig att må väldigt dåligt och det känns som att jag bara är ivägen här hemma. Men vart ska jag ta vägen??
Vart skulle jag bo? :
Kan inte bo hos pojkvännen.. de skulle jag kanske må bäst av med skulle aldrig våga fråga det, och vad skulle då hända med mina hundar?. Plus att jag tror inte min pojke skulle klara av det.. det här hans hem, hans trygghet.
Skulle kunna bo hos farmor och farfar men det skulle känns som en stor belastning för dem och att om jag valde att sova hos pojkvänn eller kompis skulle dom sitta och vänta och bli oroliga.
Jag vet också att jag skulle kunna bo hos mina kusiner, Min faster är trottsallt min gud-mor. Men dom är helt upptagna i sitt liv med deras barn och träningar hit och dit. Men där skulle jag absolut stortrivas. Det vet jag.
Men hur skulle jag förklara för mamma? vi hade ett litet snack förut om att jag skulle bo lite hos farmor och farfar men då vart hon bara jätte sur och sen försökte hon köpa all sorters yoghurt och flingor m.m av det jag ville ha.. men det va inte det som va själva grejen.
På något sätt känns det som att jag skulle såra min familj om jag sa " Jag vill bo hos mina kusiner, Faster är ju trotts allt min gud mor och jag känner mig inte hemma här längre" - nej hur fasen förklarar man det på ett snällt sätt?..
Visst dem borde kanske tänka på mig också, men det tror jag inte de skulle göra i första hand i det här samtalet.
Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.
Bild ett är till orden att jag försöker ta mig upp men faller tillbaka... Eller att jag stannar ett bra tag på ett steg.
Bild två är min ensamhet som jag känner, att jag längtar bort, någonstans där jag duger för den jag är..
(båda lånad från google)
Bild tre är på mig, En dag vill jag kunna skratta inne från och ut, i dag är all lycka bara på ytan. Jag vill kunna se dagarna ifärg och värme. Idag är dem gråa och jobbiga....
Puss Puss på er som orkar läsa det här<3
Jobb!
puss<3
