.

Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.


NU har jag jobbat sex dagar i streck. Jag mår inte alls bra men är stolt över att jag klarat av alla dessa timmar i streck, med lite sömn och ingen bra kost alls. Men jag äter och sist jag stod på vågen va siffran 61... sen dess har jag inte vågat väga mig igen. Är jag på väg att bli tjock helt plötsligt? :S.

Just nu känns det som att jag inte räcker till någonstans. Jag försöker och försöker men dras bara neråt.
Som en lång trappa eller ett högt, högt berg.. Man kämpar och kämpar men faller ner igen. 
När man ställer upp för människor helatiden så förväntar jag mig sedan något gott i det.. Är det fel tänkt?

Jag började med äckliga blåa p-piller för att göra pojkvännen glad, det är ENDAST för hans skull jag tar dem. Men sist jag var hos honom så nekade han allt.. Att han inte tror på piller och att vad som händer om jag skulle bli på tjocken (som han säger). Jag vart så fruktansvärt förvirrad och svarade att jag inte vet. Då allt vart ännu mer rörigt. När jag åkte från honom dagen där på så väntade jag på att han skulle höra av sig. På kvällen när A.I.K tagit sm guld fick jag ett sms där det stod " Sm-guld :D puss<3"

Mins inte vad jag svarade riktigt men skrev något i formen "ooh kvällen är räddad" Fortfarande fundersam och heladagen hade jag gått och tänkt på det som sas på natten. Jag va nära på att nästan falla i gråt men då kom det kunder så hjärnan han slå om till säljar-jaget.

Senare på kvällen när jag kommit hem från jobbet så hade jag en vän här. Åt sallad och kollade på film. Då pojken sms:ade och jag skrev och sa att jag kan lika gärna skita i pillerna för att jag verkligen hatar dem och att han endå inte tror på dem. Varför ska jag då ta dom?. Sen va sms:andet om allt det i gång och jag ville bara falla genom marken. 

Tillslut vart jag väldigt sårad så jag skrev "Men hur skulle du reagera fall någon kommer och säger, du har ett barn, en människa i dig, hur vet du hur du skulle reagera och välja - när det väl kommer till saken?. Det sms:et ville jag verkligen ha svar på.. Jag väntade... väntade.. och väntade... Fick inge svar så jag skickade i väg ett fråge tecken. - Han råkade somna så de va därför han inte svarat. Jag la ner hela grejen och så småningom så somnade jag. 

Det är en av de jobbigare tiderna i mitt liv just nu, även om ja nu äter och så minst 3 gånger om dagen + onyttgt. Så mår inte hjärnan - kroppen bra. Jag fryser, kallsvettas och om jag fryser tar jag på mig mer kläder då jag svettas. Kliar på kroppen väldigt ofta, känner mig yr och illa mående helatiden, stressad och frustrerad över massa saker. Så minsta lilla så blir det utbrått på en gång. Kännermig tjock och fet nu men nu finns en spärr som inte låter mig att vägra äta.. konstigt nog!!. 

Sen har jag ställt upp för lilla-syster, hon fick ha fest hemma själv, hon fick 300 kr av mig. Och i dag hade jag köppt chips och choklad då jag skulle ringa och fråga om de va något mer hon ville ha, för jag tänkte att hon och jag kunde se klart en film som vi började kolla på igår-kväll. Men när jag ringde va hon bara skit sur så jag la på. 
När jag kom hem gick ja in på mitt rum och la mig och läste. Min ena hund gjorde mig gott sällskap <3. 

I lördags morse så pratade jag och mamma lite.. Men de va mäst "Du gör inte si"... "Du gör inte så".... "Du sköter inte hundarna"... "du gör inte det"... "och du gör så där, varför då?!" Jag vart bara mer och mer sårad tillslut gick jag och slängde yoghurten och sa till henne "Jag har snart jobbat sex dagar i sträck och nästan 11 timmar per dag, jag är skit trött!" Då hon tittar på mig väldigt surt.. "Ja men vi andra jobbar också ska du veta och det är dina hundar och dom måste borstas!" ... Sen drog hon upp massa andra saker om att min lilla syster gör massa saker och si och så.. Ja men förlåt så hemskt mycket att jag inte är hon!..... Ledsen gick jag in på rummet satte på mig jobb tröjan och gick ut, pappa va ute på tomten och fixade han sa glatt hej då och frågade när jag slutade. 

Jag svarade glatt och sa sedan hejdå... En dag när jag kom hem fick lilla syster ut brott.. Att jag hade slängt mina vantar och sjal bara så där i hallen.. jag had elakt dem på sko lådan för att dem inte skulle vara i vägen men där hade jag gjort fel - igen.

Kan ni tänka er hur det känns att leva i fel. Allt du gör, säger, försöker fixa, ställer upp på saker.. Men allt blir bara fel och du tror att om du gör så där så kommer den/dom bli glada.. Men även i ett sådant tänk är det fel.

Jag hade ett samtal med min pojkvänns mamma där hon lyssnade på vad jag hade att säga och stöttade mig i allt. Då hon fick en slutsats till det hela...

"Du kanske har vuxit ur ditt rum, din familj. Att du skulle må bättre av att bo någon annan stanns och träffa dem när du känner för det. Nu blir det kanske förmycket för dig att ha så mycket stress och press på dig + eran ekonom i och så som jag har märkt att de verkligen får dig att må sämre. Om du förstår hur jag menar?" 

Jag satt tyst enliten stund för att smälta det hela och tänkte på de orden, meningarna.. Hon har helt helt HELT rätt! Jag mår inte bra att bo hemma. Jag älskar min mamma, min pappa, min lillasyster, mina två hundar.. Men det känns som att jag inte passar in hemma längre.. Vilket får mig att må väldigt dåligt och det känns som att jag bara är ivägen här hemma. Men vart ska jag ta vägen??

Vart skulle jag bo? :
Kan inte bo hos pojkvännen.. de skulle jag kanske må bäst av med skulle aldrig våga fråga det, och vad skulle då hända med mina hundar?. Plus att jag tror inte min pojke skulle klara av det.. det här hans hem, hans trygghet.

Skulle kunna bo hos farmor och farfar men det skulle känns som en stor belastning för dem och att om jag valde att sova hos pojkvänn eller kompis skulle dom sitta och vänta och bli oroliga.

Jag vet också att jag skulle kunna bo hos mina kusiner, Min faster är trottsallt min gud-mor. Men dom är helt upptagna i sitt liv med deras barn och träningar hit och dit. Men där skulle jag absolut stortrivas. Det vet jag.

Men hur skulle jag förklara för mamma? vi hade ett litet snack förut om att jag skulle bo lite hos farmor och farfar men då vart hon bara jätte sur och sen försökte hon köpa all sorters yoghurt och flingor m.m av det jag ville ha.. men det va inte det som va själva grejen.

På något sätt känns det som att jag skulle såra min familj om jag sa " Jag vill bo hos mina kusiner, Faster är ju trotts allt min gud mor och jag känner mig inte hemma här längre" - nej hur fasen förklarar man det på ett snällt sätt?..

Visst dem borde kanske tänka på mig också, men det tror jag inte de skulle göra i första hand i det här samtalet.

Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.

Bild ett är till orden att jag försöker ta mig upp men faller tillbaka... Eller att jag stannar ett bra tag på ett steg.
Bild två är min ensamhet som jag känner, att jag längtar bort, någonstans där jag duger för den jag är..
(båda lånad från google)
Bild tre är på mig, En dag vill jag kunna skratta inne från och ut, i dag är all lycka bara på ytan. Jag vill kunna se dagarna ifärg och värme. Idag är dem gråa och jobbiga....


Puss Puss på er som orkar läsa det här<3