.

Jag vaknade vid 3 tiden att telefonen ringde här hemma. Jag vågad inte svara, jag hörde varenda singnal gå in, långt in i örat, ingen annan i familjen vaknade. Telefonen tystnade, men strax efter börjar det ringa engång till. Jag viste vad som väntade men ville inte inse det eller höra det. Tillslut hör jag mamma svara i telefonen. Hon gick in i sovrummet, så jag kunde inte höra vad som sas. Jag trök ner huvudet i kudden och ville intala mig själv att det inte va det som jag tänkte så starkt.

Ca två timmar senare hör jag att pappa är uppe, han går in i lillasysters rum (som ligger vägg i vägg med mitt) Jag hör endå bara lite svaga röster, ett mummlande. Det blir tyst, plötsligt hör jag snyftande som sedan leder till massa gråt. Då vart allt lite klarare, det va sannt. Jag själv fick också några tårar, andades tungt och ville inte att detta skulle vara sannt! Jag känner mig plötsligt turstig och behöver snyta mig, men vågar inte gå upp, jag ville inte höra att jag hade rätt.

Pappa säher hejdå till lillasyster och jag hör min dörr öppnas. Hon kommer in och ska hämta ett skärp. Det ända jag får fram från min täpta hals är "vad är klockan" hon säger att jag kan sova massor, sov vidare. Hon gick ut. Jag låg och tänkte och tänkte. Kände mig dum för att inte gått in till dom när jag hörde dom mummla. Jag själv gick upp vid 9. Mamma stod i hallen, hon går emot mig. Jag vänder ryggen till och är på väg in i mitt rum igen. Då min ena hund springer in före, jag säger åt han att gå ut efter som att datan låg på golvet. Mamma säger "Du behöver honom nu". Jag vet vad som väntas komma ur mammas mun, jag blundar hårt och öppnar ögonen snabbt igen. Mamma sätter sig på min säng, jag själv står fortfarande helt tom och känner hur tårarna lagras upp på baksidan. "Han dog inatt" (hon sa inte han utan namnet).

Jag vart helt stel, bara stod där. Mamma sa något som jag inte kunde tyda längre. Det va bara han som fanns i huvudet i tankarna. Jag sa sedan att jag hörde telefonen men vågade inte svara för att jag förståd vad det va, och att jag sedan hörde pappa och lillasyster. Så jag visste innerst inne att han hade gått bort men ville inte tro på sanningen!.

Pappas älskade farbror, jag älskar hon så och kommer ALLTID att göra det.
Som jag sa till mamma så va det här bäst för honom, han låg bara och led och hade super ont.. Små kvävningar här och där, så fort han åt kom det upp igen. Men smärtan va värst. Så jag hoppas för all del att han nu är fri. Fri från smärtan och rädslan. Han ville aldrig sova för att han va rädd för att dö. Men jag hoppas att ni på andra sidan tar VÄL hand om honom. Det är han verkligen värd! Han va en av dom snällaste människorna jag viste om.

Han va som min extra farfar.

Vila ifrid och ni som finns vid han, ta väl hand om honom <3