Har haft underbara dagar...
Jag blir verkligen tokig på mig själv =(
Han kommer inte höra av sig och jag sa till mig själv i morse "Skicka INTE och fråga om han kan ses ikväl" men gissa vad jag gjorde.. Jo jag skickade o fråga, men såklart fick jag ett nej... Han ska va hos sin satans syter =( han sover aldrig hos mig på vardagar men hans syster spelardet tydligen ingen roll vad det är för dag eller tid... Känner mig bara inte så viktig för honom.
Jag vill få ett jobb, men vet inte om jag är tillräkligt stark. Men jag vill flytta hemmifrån med honom så hoppas jag att han är med mig och inte är hos alla andra helatiden. Nej urs idag har jag bara varit hemma, gråtit lite, surat, deppat och bara mått jätte dåligt inombords =(
Hoppas ni mår bra! Puss<3
Tänkandet och Tankar.
Igår vad jag med en av mina tjej kompisar och hennes kille. Vi försökte få med min pojkvänn också men som vanligt så har han aldrig tid med mig på helger - Jag går sönder
Jag går sönder, mina tankar dödar mig långsamt...
Så som han gör mot mig sårar mig något fruktansvärt och får mina tankar att tänka en massa massa negativa saker. Jag brukar tänka "Vaför är han inte som dom andra" då jag ser hur mina vänner blir behandlade av sina pojkvänner.. Deras pojkvänner ringer, sms:ar, förljer med på saker, dom gör saker med och för varandra. Deras pojkvänner pussar och kramar, busar och myser med varandra... Men när dom tankarna dyker upp blir jag så fruktansvärt ledsen på mig själv! - Jag älskar verkligen min pojkvänn, det går inte att beskriva vad han betyder för mig. Men jag vill bara känna mig mer behövd av honom. Han är så fruktansvärt självupptagen...
Nej jag sitter inte och bara klagar och gnäller, jag har försökt ett x antal gånger att prata med honom. Men det är nästan omöjligt att få honom att förstå. Jag försöker berätta hur jag känner... Då han inte fattar, jag försöker ge förslag.. Men när man står där framför den man älskar och ska förklara någonting som inte känns bra så kommer inte dom där bästa och bra förslagen upp, utan det blir bara något halv löjligt förslag, som bara är ett tips.. Men självklart missuppfattar han det och förstorar upp det och förklarar hur dåligt och löjligt förslag det va. Då jag försöker förklara ytterligare engång... Det är omöjligt. Han är som en stängd bok, eller rättare sagt en bok utan text. Hur lätt är det då att få reda på saker?.
Nej jag vet inte hur jag ska göra för att han ska vilja höra av sig mer eller vilja vara med mig mer. Är det kanske mig det är fel på? Han ser att jag äter igen, han ser att jag ler,skrattar och träffar fler och fler vänner igen. Han ser dock inte det jag ser, att jag gått upp massor i vikt. Men inte det som betyder något här. Utan här är det kanske hur vi älskar varandra eller vad vi egentligen betyder för varandra.. Älskar han mig lika mycket som jag älskar honom? - Varför ska det här vara så svårt?
Han och jag har kännt varandra så pass länge så vi borde veta hur vi fungerar innefrån och ut.. Men samtidigt så har vi utväcklats från tonåringar till mer vuxna människor så kanske det som virrar till det.. Vi är inte dom där 15 åringarna som är nyfikna på livet och framtiden längre. Nu vet vi båda mer eller mindre hur livet fungerar. - Jag vill tillbaka till den tiden då vi ringde varandra 24/7 - Somna med hans röst i örat är bland det vakraste jag varit med om i mitt liv!<3
Någon som har fråga eller fundering?
Puss Puss
Lillasyster.
Jag trodde vi skulle åka till hans syster till sammans men det visade sig att han tagit ledigt på fre så han hade dragit dit. Det är omöjligt att ta sig kommunalt dit, så jag var väldigt besviken.
Att jag alltid ska ta mig dit han är.
Ju mer vi skrev ju mer sårad och ledsen vart jag. Tillslut så ringer jag, ingen svarar jag ringe o ringer o ringer.. Tillslut lägger han bara på så fort jag ringer. Jag skriver "Snälla svara" men han ville inte.
Lillasyster kramar om mig och pussar mig på huvudet. Hon ger mig tryggheten.
Men det känns så fel att jag är så fruktansvärt beroende av hennes sälskap.
Jag sover till och med inne hos henne i bland för att jag inte vågar sova ensam.
Ensam och rädd, i alla fall förr. Då jag kunde se saker som inte finns men som
jag trodde verkligen fanns.
Jag vill flytta ihop med pojken, men jag har planerat in att de ska finnas ett rum för lillasyster.
Inte för att jag har jobb och inte för att vi har planer på att flytta ihop så.. Men tanken bara finns där.
Det är ett måste. Tänk att man kan vara så beroende av en människa.
Pojken frågade på valborgs natten om jag tänkte ta självmord om han lämnade mig,
jag svarade skit surt nej!
Han svarade "Bra, blir ju skit rädd". Jag skulle inte kunna göra så mot min familj, mamma, pappa, stora o lilla syster. Inte mot min farmor och farfar heller för den delen. Även om tanken slagit mig många gånger, att allt skulle lösas om inte jag fanns.
Min kärlek till honom, jag har aldrig kännt så för en person och jag vill att det ska hålla för evigt. Men ingen vet vad som kan hända eller komma att förstöra. Men om jag fick bestämma så skulle jag få ett jobb nu, så vi snart kunde flytta ihop och sedan få ett bran. Men det vågar jag inte säga till honom...
Han skulle väl bara bli rädd.
Vi har pratat om att vi vill flytta ihop men att det inte går just nu. För något år sedan så pratade vi om barn, inte än men i framtiden så vill vi båda.
Men men.. Har bara lite tankar i huvudet.
Jag ska ev lägga ner min andra blogg just för att så många nära o kära läser den och då kan jag inte skriva sånnt här.
Puss på er alla fina!<3
Valborg.
Va vääldigt spännande...
Allt från osams till sams till bråk till snack till mys.
Jag och pojkvännen va osams dagen innan, verkligen lyckat (eller inte). Det slutar med att jag åker dit med min vän och hennes kille. Jag hade verkligen ingen lust att träffa honom. Men hade bestämt mig för att snacka med han de första han och jag skulle göra.. Hur tror ni det gick?.
Väl framme ute på vischan så går min kompis och hennes kille in, jag själv står i hallen och trycker. Tillslut bestämmer jag mig för att gå in. Jag sätter mig på huk och hälsar på de två hundarna. Min vän tog med mig in på toan och sa åt mig att gå och hälsa på honom och sen ta med han och snacka.. (nu i efter hand önska jag att jag skitit i honom, tills han kom till mig) Men i alla fall så gick jag fram till han, jag märkte att han va lite nervös och fick vibbar av att han va ånger full. Jag fick några pussar, några på munnen o någon på kinden. Det kändes bra
Kvällen "rullade på" vi drack lite sen grillades det och åts, men allt känndes så långsamt och segt. Sen tändes brasan, som en kille hade ÖST på bensin så till en början så stank hela brasan skit. Men mysigt.
Jag kännde mig mer och mer oviktig för min pojke och till slut halsade jag det sista i min öl flaska och putta honom på axen och sa "Varför kom jag ens hit?!" och så gick jag ner till vägen och bara kolla upp på himlen och tårarna rann...
Efter ett tag hör jag hur någon kommer, jag vänder mig motvilligt om och ser att de är pojken.. Önskade att de varit min vän. Men han frågar surt vad det var och sen är bråk igång. Jag vet inte hur länge vi stod och snacka men ett bra tag antar jag. Till slut säger jag att han kan skita i mig och att han inte behöver vara tillsammans med mig och att han kan gå till dom andra och ha kul i ställe för att vara med tråkiga mig...
Då skulle ni ha sett vilken läskig blick han fick i ögonen.. Det va nog en blandning av besvikelse, irritation, surhet, ledsenhet osv. Men han slänger i väg sin flaska långt åt helvete, då han träffar ena grannens pool (dom har plåt över polen) flaskan studsar och ger ifrån sig ett väldans ljud. Grannen snett över öppnar dörren och är as förbannad...
Det roliga är att han och hans jäävla fru kan inte uppfostra sina två söner, sönerna vet inte att man INTE får leka på andras tomter.
Då han gapar om att vi ska hämta flaskan och frågar vad fan vi håller på med.. Då jag svarar "Det har du inte med att göra! vi bor där så bry dig inte!" Då gubb jäven frågar vart vi bor och jag säger "Där" och pekar på huset med poolen. För bådde jag och min pojke känner dom som bor där väldigt väl!
Men vi går upp på tomten och ska hämta flaskan, pojken sätter sig på trappen och jag är på g att sätta mig då han reser sig och säger mitt i våran diskution att han ska kolla efter flaskan. Han hitta den.
Han slängde den i soptunnan. Vi pratar lite till och sen bestämmer vi oss för att gå till dom andra. Jag ställer mig vid en buske, hade ingen lust att vara social. Jag hör hur han redan står och skrattar och har det kul, på ett sätt blir jag glad och på ett annat vart jag helt förstörd.
Bra att han kan släppa allt så fort och ha roligt, men samtidigt hur kunde han skratta efter vårat bråk?
Han märker att jag står där själv, jag ber han gå men han står kvar. Vi snackar ännu mera och så mycket tårar som kom bakom den där busken har nog inte runnit sen jag va ett litet barn, om äns det. Dom bara sprutade, jag menar det! Dom ran som vatten från en kran. Han sa så mycket och jag försökte svara men kände mig så tom och vilsen.
Man har ett perfektliv bara för att man bor i villa med sin mamma, pappa och lillasyster (storasyster har flyttat hemmifrån) och har två hundar. Mina syskon har aldrig haft några psykiska sjukdommar så som ätstörning eller deprisitoner eller liknande. När dessa ord kom hur hans mun viste jag inte vad jag skulle göra, jag ville bara försinna.
Då jag ser det som att han har det jävligt bra hemma, allt serverat och hans mamma gör verkligen allt åt och för honom... Jag drog ingen slutsats (som han) utan frågade vad de är för fel hemma hos honom. Hans mamma och sambo bråkar tydligen ganska mycket, hackar på varandra och ja.. Han beskrev det som att det är jobbigt hemma. Men jag svarar ärligt, han har aldrig nämnt det där förut.
Han nämner mina syskon och familj "Ingen annan i din familj har väl något problem?" då jag hör anden i mig som säger att jag är ju helt dumi huvudet osv. så jag svarar "Ne men jag kan inte rå för att jag föddes till ett psykfall!!" kommer inte i håg hur jag formulerade mig, nått i den stilen. Då han säger att "psykisk sjuk är man om man tex mördar en människa och sen säger att de va en smurf i huvudet som sa åt mig att göra det." Jag höll med till en gräns. Men tror inte jag nämnde att de finns olika grader av psykiska sjukdommar. Jag han nog inte svara innan han sa "hur går det med maten?" Då jag bara kände mig sur och ilsken. Ser han inte att jag äter? ser han inte att jag gått upp i vikt? i annat fall, känner han inte att jag inte är lika bening längre?. Men sa inget om det heller. Tankarna tog över och jag halft om halft dividerade med "mig själv".
Jag sa bara att jag äter.
Han frågar då när jag skulle till den där doktorn.. Då jag svarar 5 maj. Han undra vad de va för något då jag svarade surt att de skulle vara någon över läkare och psykolog. Då han bara skriker ut, "vad då för över läkare? vad är det för fel på dig? Vad e du för sjuk?" Jag minns inte vad jag svarade där.. tror jag bara sa "Jag ska träffa dom för att jag vill veta vad det är för fel på mig" sen tog tårarna över.
Som sagt så stod vi där ett bra tag och snacka, eller bråka eller vad vi nu ska kalla det.
När vi båda lugnat oss så går vi och sätter oss på en bänk som står intill brasan. Min vän kommer och säger att hon går in. Pojken säger att jag får gå med om jag vill. Men jag satt kvar en stund.
När jag skulle gå in fick jag i alla fall två pussar. Sen hade jag och min vän det väldigt roligt inne med hundarna, ropade deras namn med sjuka röster osv.
Jag skickade sedan sms till pojken att min vän somnat på soffan så att jag gick och la mig i sängen (han och jag har en säng i gäst rummet). Nu i efter hand så förstår jag inte varför jag inte gick ut till dom där ute, men tror att jag kände mig väldigt trött och frusen så ville bara krypa ner. Jag somnade efter ett tag.. Men vaknar till när jag hör pojken komma in i rummet. Jag låtsades sova för att se vad han gjorde, men somnade så jag har ingen aning om han krama eller puss på mig...
Men för att ni inte ska tro att han är full av skit så hade vi en jätte mysig lördag kväll med data spel, film och mys. Söndags morgonen va väl den bästa på hela helgen hihi<3
Vi behövde prata ut och när jag gick fram till honom när vi kommit så komdet bara en svart vägg framför mig så jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle formulera mig.
Så jag tänkte efter pussarna och den kännslan jag fick så va det bra nu.
Men så envis som jag är så låg det där och trykte, så när man
va full så sprack ilskan och surheten ut i tårar och besvikelse i stället...
Ja detta ve en liten del av min valborg, behvöde skriva ner det.
Men kan inte skriva om det i min andra blogg...Då skulle alla vänner o
nära bara ta min kära pojke som en idiot och det är han verkligen inte!!
Hur va eran valborg? (:
Puss Puss
