.

Jag bara sitter och tänker på hur det va förr, när man va liten. Men jag vet inte om jag kan känna att det va så mycket bättre, men jag va en bättre människa mot mina närmsta. Tex min mormor, jag har jätte svårt att vara med henne för att vi är så olika. Men varige gångn jag ser henne så blir jag bara irriterad och då blir jag ledsen inombords och i vissa fall går jag unnan och bara känner mig helt sämst. Vad hände med den lilla söta flickan?

Ja , jag vart en kattastrof typ. Jag skämms och får dåligt samvete för att jag inte äter eller mår som jag "ska", tycker så synd om mina föräldrar och mina systrar som har mig. Eller i alla fall min personlighet och mitt betende. Mamma kramar mig ofta och pussar mig på kinden och säger "Jag älskar dig".. Då jag bara håller ena armen lite lätt på henne och vet inte vad jag ska säga, får lixom inget ur mig. Vet ni hur hemskt det känns.

Jag vet att jag kommer ångra det så STORT sen. Det som skrämmer mig mest. Men jag försöker så gott jag kan. Säger dock lite för mycket till en vän angånde allt. Jag borde bara vara tyst och inte säga något om hur jag äter eller mår, bara le och säga att jag mår bar. Tycker de är obehagligt när folk vet för mycket om mig. Här på bloggen känns det så otroligt skönt att bara vara någon och ni som läser och kommenterar är GULD värda!
Det betyder så otroligt mycket att ni orkar läsa och skriva någon rad till mig, det stöttar som bara den!

Tack!<3