.

Jag bara sitter och tänker på hur det va förr, när man va liten. Men jag vet inte om jag kan känna att det va så mycket bättre, men jag va en bättre människa mot mina närmsta. Tex min mormor, jag har jätte svårt att vara med henne för att vi är så olika. Men varige gångn jag ser henne så blir jag bara irriterad och då blir jag ledsen inombords och i vissa fall går jag unnan och bara känner mig helt sämst. Vad hände med den lilla söta flickan?

Ja , jag vart en kattastrof typ. Jag skämms och får dåligt samvete för att jag inte äter eller mår som jag "ska", tycker så synd om mina föräldrar och mina systrar som har mig. Eller i alla fall min personlighet och mitt betende. Mamma kramar mig ofta och pussar mig på kinden och säger "Jag älskar dig".. Då jag bara håller ena armen lite lätt på henne och vet inte vad jag ska säga, får lixom inget ur mig. Vet ni hur hemskt det känns.

Jag vet att jag kommer ångra det så STORT sen. Det som skrämmer mig mest. Men jag försöker så gott jag kan. Säger dock lite för mycket till en vän angånde allt. Jag borde bara vara tyst och inte säga något om hur jag äter eller mår, bara le och säga att jag mår bar. Tycker de är obehagligt när folk vet för mycket om mig. Här på bloggen känns det så otroligt skönt att bara vara någon och ni som läser och kommenterar är GULD värda!
Det betyder så otroligt mycket att ni orkar läsa och skriva någon rad till mig, det stöttar som bara den!

Tack!<3

Nu har jag en egen laptop igen, då det blir mycket lättare att blogga.

Idag har jag mått helt okej. Åkte med en kompis till Mando, hon ville dit och kolla så hon träffa bara en sekriterar (som jobbade som undersköterska också). Nu hoppas jag bara att hon skickar in sin anmälan så hon blir frisk.

Det dummaste av allt är att jag stöttar henne som i ni bängen, men jag själv kanske också skulle behöva det. Men nej, jag har väldigt normal vikt och äter kanske inte super bara men i alla fall. 

Idag har jag ätit grymt dåligt, en liten tallrik med mjölk och hallon kräm. Middag vart 3 köttbullar med en potatis. Vet inte riktigt varför jag gör så här.. Jag vet precis vad som kan vänta bakom hörnet. Men det är så sjukt svårt att förklara.. Man är som två personer, den ena vill äta som normal människa osv. Medans den andra bar vill leva på vatten och luft typ. - Knepigt det här.

Vart glatt överaskad i dag, pojken min hörde av sig och frågade när vi ses igen :)

Puss Puss på er fina! 

Länge sen jag skrev här IGEN, måste börja blogga här. Skriver aldrig om kännslor och tankar i den andra bloggen. Hur som så trodde jag att jag nästan va helt frisk, men nu börjar allt vända tillbaka. Igår började det som starkast, jag åt nästan inget idag har jag ätit en macka med en kopp te och sedan en liiten bit sockerkaka och jag är nästan 100%att det inte kommer bli mycket mer än så :s. Vad hände?

Jag tror att jag saknar "min bästa vän" (sjukdomen) alldeles för mycket att jag inte längre kan hålla den kvar i lådan inom mig.. Där den varit instängd vääldigt länge. Men det är så jobbigt att man idag är så medveten om att det är en sjukdom och vad som faktiskt kan hända med kroppen.. Skönare när jag gick i mellan och högstadiet då visste jag ingenting om detta, det va lixom bara att skita i och äta för det lindrade smärtan av att vara smämst och fulast helatiden (så jag kännde mig).

Igår när jag gick och la mig låg jag och kollade på min student skyllt. Bilden på mig när jag är liten, riktigt liten.. Jag kollar upp på den och får massa tankar. Vad hende med den söta ungen?, varför är det jag? hur kan det vara jag? varför kan inte den där ungen ha blivit en glad, pigg och normal? massa liknande tankar och saker bara började snurra i huvudet.

På tröningarna ser jag bara massa söta barn och ungdomar. Smala perfekta precis överallt. Men jag såg även hur mina gymnaster (som är 9-13 år) stod i ledet och klämde på sina magar och gämförde dom. Helt sjukt!

Urs massa tankar och sånnt just nu men alltid skönt att skriva av sig.

Puss o kram.