Vill få ett slut.
Fick vet att han ska till sin syter i morgon, så det betyder ingen bio och sen på lördag dag ska jag till västerås under dagen och på kvällen ska han till polare och jag vet inte vad jag ska hitta på alls. Han verkar inte ens vilja träffa mig just nu. Jag vill inte tjata om det jag vill att de ska komma va sig själv.. Han ska väl för fasen vilja vara med mig??
Just nu sitter ja här snuvig som satan och tårar som rinner vet inte vad jag ska göra eller säga till vem eller så. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag hoppades på att han i alla fall skulle höra av sig med ett sms eller så efter vi pratat, men nej inget alls idag heller. Jag ångrar att jag bad att få prata med honom, skulle bara ha snckat med hans mamma and that´s it!!
Dum som jag är tror jag att han ska säga något roligt eller så.. men nej, helt alvarlig och jag satt och tala om hur jobbigt jag tycker det är att bara sitta hemma hela dagarna, men att jag försöker söka jobb... Men de finns inga och just nu är jag så kluven - vet inte vad jag vill göra.. Jo jag vill bli socionom men väntar på en utbildning så måste hitta något under tiden.
Känner mig så hjälplös och värdelös.. Vad jag än gör eller säger till folk så verkar inget duga! Och jag hatar min kropps form mer än jag någonsin gjort.. Är helt jätte fet och ful, värre än vanligt! Inget är bra på mig och inget är jag bra på. Vad fan lever jag för? - Jag börjar faktiskt undra det. När allt känns så här vill jag bara försvinna.
Det mästa vet jag har med att min pojkvänn är så nonchalant att det skadar mig mäst.. men hur ska jag kunna förklara det på ett bra sätt? och när jag nu inte vet när jag får se han igen så har jag ingen aning om när jag kan ta en liten diskution... Urs och fy satan.. Känns så ensamt och känner att framtiden med pojken inte är lika lång längre.. Jag vill att den ska vara evigheter framm men så som han skadar mig helatiden så vet jag inte längre. Men grejen är att han inte vet om hur jag tar allting och hur jag uppfattar saker, så han vet inte äns om att jag blir skadad och sviken så som han behandlar mig.. Jag måste läramig tala, prata ut, säga vad jag tycker och känner...
Det har jag vetat så sjukt länge, men varför gör jag aldrig något åt det???? VARFÖR???
Jag bara maler och klagar men sen ser jag bara på.. Ser på mig själv hur jag blir skadad...
I dag har jag ätit två mackor vid 10 tiden
en och en halv korv med lite pommes vid halv 1
En macka, en kop te och 2 dl yoghurt vid nio tiden
Och jag har så fruktansvärt ont i magen, så kan inte äta en enda ska till för då kommer magen explodera. Jag ahr tappat mat lusten helt nu. Men försöker verkligen tvinga i mig mat och det känns också sjukt dumt.
Varför är jag så onormal och konstig?? Jag orkar inte leva med mig själv längre. Allt, Precis allt är fel på mig.
Nu ska jag läsa min bok och försvinna in i hennes liv.. och i morgon tror jag det blir psyk avdelningen för min del och försöka få hjälp med mitt tänkande och se om jag kan må bättre på den vägen... Vill inte leva så här.
Puss Puss<3
Tänkandet gör mig galen.
Jag vet kanske varför det är få läsare.. på senare tid är det ca 3 st. men jag är glad över att bara någon annan orkar läsa mina konstiga inlägg.
Idag har jag pratat med en vän, om att hon måste vara stark. Jag menar, hur många gånger säger man inte "Nej nu ska jag inte hör av mig till min pojkvänn på ett bra tag" Men det som händer är att man mår bara dåligt själv. Det man ska göra vid de tillfället är att skicka ett gullit sms i stället (vilket jag gör). Men just nu, precis just nu så känner jag att - varför ska jag alltid vara så star och kämmpa? 
Jag har nu skickat ganska många söta sms till min pojkvänn utan att ha fått något svar. Sen har det slutat med att jag har skickat sms som han måste svara på. Ringde till honom idag.. Samtalet känndes bara pinsamt!!
Det lät som att han verkligen inte ville snacka med mig och jag, dum som jag är, frågar om bio på fredag. Jag har typ tjatat som satan för de. Varför tjatar jag så? jag borde faktiskt lägga bollen helt i hans händer nu. Och det är för att jag försökt en miljon knep för att visa att jag inte är sur eller grinig utan att jag älskar honom och är så sjukt kär i honom.
Det som skrämmer mig nu är att jag kanske älskar honom mer än vad han älskar mig :S. Efter som att han sellan skriver nå gulligt tillbaka, de gör mig orolig. Om jag skriver "Jag älskar sig" så får jag alltid svar "Jag älskar dig också/med" Men det händer aldrig att jag får liknande sms av honom som han får av mig.
Förr var det så att vi kunde prata ovavbrutet i timmar på kvällarna, ringde varenda kväll och snacka. Sms:ade flera tusen gånger under en dag. Han kysste mig varige gång vi sågs, han mötte mig vid tunnelbanan och han gick med mig tillbaka till den när jag skulle hem...
Idag får jag vara glad om jag får en liiten puss när vi möts, jag får vara glad om det är han som orkar komma ner och öppna porten när jag kommer. Vi snackar aldrig i telen om det inte är jag som ringer, och om han ringer så vågar jag knappt svara för att jag blir så glad och tårögd. Han går aldrig och möter mig...
Det gör ont att skriva det här, jag börjarnästan böla, men det är så här jag känner innom mig just nu.
Sensat jag va hos honom så va jag kramig och ville gosa med honom, jag pussa på han klappa på han, la huvudet på hans mage.. tog tag i hans hand, sa att jag älskar honom.. de jag fick tillbaka va en liiiten viskning "Älskar dig också" det hördes knappt.
Det gör så ont, jag är just nu kär och sprallig innom mig men nu känns det bara pinsamt och dumt. Jag komoch tänkte på mitt ex här om dagen. Vi gjorde allt tillsammans... Vi sov, gick prommenader då vi alltid höll handen, cykla, spelaspel, myste, gosade jätte mycket, han bar mig på ryggen, åt glas, och så fort vi va i från varandra så saknade vi båda varandra genast, vi va me varandra 24/7 och trivdes med det.. Vi pratade och diskuterade allt mellan himmel och jord, bråka, vart sams fort, han skrev låtar om mig till mig.. Efter ett tag skakade jag på huvudet och kännde mig så hemsk, dum, ond och elak mot min nuvarande pojkvänn..
Men det gör ont att jag inte kanvisa mina kännslor fullt ut införhonom, för då kännerjag mig bara dum och töntig.. Jag vill att han ska vara mer nära mig.. Han är så frånvarande och när vi är med varandra så gör vi olika saker i huset och sen när vi sover så slutar det alltid med att jag vänder mig in mot väggen och anntingen kramar en kudde och eller lägger en kudde på huvudet blundar och en tårkommer och sen vill jag bara sova och komma in i en fin, söt, romatisk, gullig drömm.. för att verkligheten gör så ont.
Jag vill inte klaga på den människan somjag älskar, men jag måste försöka göra något åt det här, men frågan e vad.. Alltid när jag försöker diskutera eller ta upp något, anntingen så bangar jag själv för att jag inte vågar. Eller så blir de bara jätte kort för att han vet inte vad han ska säga... Doc är det oftast jag som stänger det innom mig.
Varför är jag så feg? - Jo för jag tror att om jag nämner minsta lilla sak som jag tycker är jobbig så är jag rädd att han ska tappa alla kännslor för mig. Eller att han bara "Jaha, okej".. BLÄÄÄ!
Nej urs det härinlägget skulle kunna bli flera, flera sidor.. Men får hejda mig lite. Jag älskar min pojkvänn annars skulle jag inte vara tillsammans med honom.. Men jag önskar bara att han ville röra vid mig lite mer och att vi pratade mer med varandra... Vi harmånads dag fredag den 13 men jag tror absolut inte det har med de här o göra!
Lägger in en bild på mig där man faktiskt ser mitt äckliga ansikte x)
Kom gärna med tips eller så.. Bara att skriva de i kommentar ruta (:
Puss Puss<3
Kännslor.. ?
Igår låg han och kollade på tv då jag la huvudet på magen då han suckade efter ett tag.. Då jag frågar om jag ska flytta på mig.. Då han rycker på axlarna och säger "Vet inte, gör som du vill". Då jag vart så himla tveksam men låg kvar ett tag, sen vände jag mig in mot väggen och la en kudde på huvudet och försökte få in mig själv i mina drömmar.
Jag går och älter och ältar, anilyserar mer och mer, stänger mer och mer skaer inom mig, får så sjukt jävla ont i magen så fort jag äter. Jag är stressad över att inte ha något jobb, jag är närvös in för Thailand, jag känner mig inte riktigt hemma någon stans, jag saknar vänner men de flesta är upptagna helatiden och de flesta har flyttat.. Känner mig allmät förvirrad och bort tappad. Min trygghet är min älskade pojkvänn! - Men det vågar jag varken visa eller säga för då kanske han backar, ni vet hur killar kan vara när saker blir för kännsliga. Den stora frågan är egentligen... Vad ska jag ta mig till? Kan inte leva i den här smeten med så sjukt skumma indrigrenser hur länge som hälst..
Min dröm är att jag och min pojkvänn flyttar till en egen lägenhet, han sa senast i helgen att han vill men att det krävs två jobb, då jag vart mer stressad över att inte ha jobb. Och sen känns det lite som att han säger så för att ha något att skulla på. När jag sedan står här med jobb så tror jag inte att han kommer flytta i alla fall.
Blä, de här årstiderna får inte mig att kämmpa mer direkt men äter gör jag i alla fall och kunde mått sämmre. Men nu är väl hälsan okej men psyket helt fuckt up! - Herre gud hur kan jag äns ha en pojkvänn?? Så som jag klagar och gnäller...
Puusss på er <3
Varför?
Jag försöker känna mig stolt över att jag äter så mycket nu. Men ingen annan har äns kommenterat det, kanske för att dem inte vet hur de ska säga det.. Men något vore skönt att höra. Lika så när min pojkvänn inte hör av sig och jag skickar i väg ett sött sms så får jag ett svar "aaw<3" ingenting om att han saknar mig med eller att han älskar mig också eller så..
Känner mig bara så fruktansvärt ensam.
Såg att en kopis hade taggat mig på facebook.. det stod "En vän jag tyvärr förlorat kontakten med"... Jag hade ingen aning om att vi förlorat kontakten.. Jag hade tänkt ringa henne idag, men när jag såg det där gjorde det för ont. Vet inte vad som är meningen med något längre.
Bråk/missförståd med vänner, vänner som inte hör av sig, bråk med familj, knas med pojkvännen.. Varförär det så här?.
Varige gång jag försöker vara gladochpossetiv i ett sms tänker jag "Va stark nu, va stark" och sen rinner några tårar från ena ögat. Men inge svar från honom.. och varför ska jag behöva vara så stark helatiden? det är som om jag vore något jobbigt för han.. Eller att jag är någon som man är med/pratar med när han själv mår bra.
Jag vet inte, det känns bara fruktansvärt jobbigt.. Som att det inte längre finns någon att prta med om mina problem. Nej det gör jag faktiskt inte. Jag ler mot mina vänner och säger att jag mår bra nu och lägger på ett skratt... Och dem svarar "Ja vi hör det, shiet va kul att du mår så bra nu. Och vi ser att du mår bättre" Det dem hör är en sak som jag skapat, de vill bara höra glada roliga saker.. Efter vill jag bara gråta eller försvinna någonstans. Det dem ser är att jag gått upp i vikt.. Mot min vilja, mår verkligen skit-bajsdåligt över det men försöker verkligen kämpa. Men nu idag när jag speglar mig så ser jag faktiskt bara ett fetto, men försöker aceptera det.. Och det kan jag lova dig är något väldigt, väldigt, väldigt svårt!!
Det är som om någon skulle komma och ändra på din hårfärg, frisyr, kläd stil m.m att ändra hela dig så att du själv inte känner igen dig och verkligen inte trivs i det... Nej men det är skit svårt att förklara..
Vet inte vad jag ska ta mig till....
Hoppas ni mår fiint! (:
Puss Puss<3
Lever i fel - steg.
Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.
NU har jag jobbat sex dagar i streck. Jag mår inte alls bra men är stolt över att jag klarat av alla dessa timmar i streck, med lite sömn och ingen bra kost alls. Men jag äter och sist jag stod på vågen va siffran 61... sen dess har jag inte vågat väga mig igen. Är jag på väg att bli tjock helt plötsligt? :S. 
Just nu känns det som att jag inte räcker till någonstans. Jag försöker och försöker men dras bara neråt.
Som en lång trappa eller ett högt, högt berg.. Man kämpar och kämpar men faller ner igen.
När man ställer upp för människor helatiden så förväntar jag mig sedan något gott i det.. Är det fel tänkt?
Jag började med äckliga blåa p-piller för att göra pojkvännen glad, det är ENDAST för hans skull jag tar dem. Men sist jag var hos honom så nekade han allt.. Att han inte tror på piller och att vad som händer om jag skulle bli på tjocken (som han säger). Jag vart så fruktansvärt förvirrad och svarade att jag inte vet. Då allt vart ännu mer rörigt. När jag åkte från honom dagen där på så väntade jag på att han skulle höra av sig. På kvällen när A.I.K tagit sm guld fick jag ett sms där det stod " Sm-guld :D puss<3"
Mins inte vad jag svarade riktigt men skrev något i formen "ooh kvällen är räddad" Fortfarande fundersam och heladagen hade jag gått och tänkt på det som sas på natten. Jag va nära på att nästan falla i gråt men då kom det kunder så hjärnan han slå om till säljar-jaget.
Senare på kvällen när jag kommit hem från jobbet så hade jag en vän här. Åt sallad och kollade på film. Då pojken sms:ade och jag skrev och sa att jag kan lika gärna skita i pillerna för att jag verkligen hatar dem och att han endå inte tror på dem. Varför ska jag då ta dom?. Sen va sms:andet om allt det i gång och jag ville bara falla genom marken.
Tillslut vart jag väldigt sårad så jag skrev "Men hur skulle du reagera fall någon kommer och säger, du har ett barn, en människa i dig, hur vet du hur du skulle reagera och välja - när det väl kommer till saken?. Det sms:et ville jag verkligen ha svar på.. Jag väntade... väntade.. och väntade... Fick inge svar så jag skickade i väg ett fråge tecken. - Han råkade somna så de va därför han inte svarat. Jag la ner hela grejen och så småningom så somnade jag.
Det är en av de jobbigare tiderna i mitt liv just nu, även om ja nu äter och så minst 3 gånger om dagen + onyttgt. Så mår inte hjärnan - kroppen bra. Jag fryser, kallsvettas och om jag fryser tar jag på mig mer kläder då jag svettas. Kliar på kroppen väldigt ofta, känner mig yr och illa mående helatiden, stressad och frustrerad över massa saker. Så minsta lilla så blir det utbrått på en gång. Kännermig tjock och fet nu men nu finns en spärr som inte låter mig att vägra äta.. konstigt nog!!.
Sen har jag ställt upp för lilla-syster, hon fick ha fest hemma själv, hon fick 300 kr av mig. Och i dag hade jag köppt chips och choklad då jag skulle ringa och fråga om de va något mer hon ville ha, för jag tänkte att hon och jag kunde se klart en film som
vi började kolla på igår-kväll. Men när jag ringde va hon bara skit sur så jag la på.
När jag kom hem gick ja in på mitt rum och la mig och läste. Min ena hund gjorde mig gott sällskap <3.
I lördags morse så pratade jag och mamma lite.. Men de va mäst "Du gör inte si"... "Du gör inte så".... "Du sköter inte hundarna"... "du gör inte det"... "och du gör så där, varför då?!" Jag vart bara mer och mer sårad tillslut gick jag och slängde yoghurten och sa till henne "Jag har snart jobbat sex dagar i sträck och nästan 11 timmar per dag, jag är skit trött!" Då hon tittar på mig väldigt surt.. "Ja men vi andra jobbar också ska du veta och det är dina hundar och dom måste borstas!" ... Sen drog hon upp massa andra saker om att min lilla syster gör massa saker och si och så.. Ja men förlåt så hemskt mycket att jag inte är hon!..... Ledsen gick jag in på rummet satte på mig jobb tröjan och gick ut, pappa va ute på tomten och fixade han sa glatt hej då och frågade när jag slutade.
Jag svarade glatt och sa sedan hejdå... En dag när jag kom hem fick lilla syster ut brott.. Att jag hade slängt mina vantar och sjal bara så där i hallen.. jag had elakt dem på sko lådan för att dem inte skulle vara i vägen men där hade jag gjort fel - igen.
Kan ni tänka er hur det känns att leva i fel. Allt du gör, säger, försöker fixa, ställer upp på saker.. Men allt blir bara fel och du tror att om du gör så där så kommer den/dom bli glada.. Men även i ett sådant tänk är det fel.
Jag hade ett samtal med min pojkvänns mamma där hon lyssnade på vad jag hade att säga och stöttade mig i allt. Då hon fick en slutsats till det hela...
"Du kanske har vuxit ur ditt rum, din familj. Att du skulle må bättre av att bo någon annan stanns och träffa dem när du känner för det. Nu blir det kanske förmycket för dig att ha så mycket stress och press på dig + eran ekonom i och så som jag har märkt att de verkligen får dig att må sämre. Om du förstår hur jag menar?"
Jag satt tyst enliten stund för att smälta det hela och tänkte på de orden, meningarna.. Hon 
har helt helt HELT rätt! Jag mår inte bra att bo hemma. Jag älskar min mamma, min pappa, min lillasyster, mina två hundar.. Men det känns som att jag inte passar in hemma längre.. Vilket får mig att må väldigt dåligt och det känns som att jag bara är ivägen här hemma. Men vart ska jag ta vägen??
Vart skulle jag bo? :
Kan inte bo hos pojkvännen.. de skulle jag kanske må bäst av med skulle aldrig våga fråga det, och vad skulle då hända med mina hundar?. Plus att jag tror inte min pojke skulle klara av det.. det här hans hem, hans trygghet.
Skulle kunna bo hos farmor och farfar men det skulle känns som en stor belastning för dem och att om jag valde att sova hos pojkvänn eller kompis skulle dom sitta och vänta och bli oroliga.
Jag vet också att jag skulle kunna bo hos mina kusiner, Min faster är trottsallt min gud-mor. Men dom är helt upptagna i sitt liv med deras barn och träningar hit och dit. Men där skulle jag absolut stortrivas. Det vet jag.
Men hur skulle jag förklara för mamma? vi hade ett litet snack förut om att jag skulle bo lite hos farmor och farfar men då vart hon bara jätte sur och sen försökte hon köpa all sorters yoghurt och flingor m.m av det jag ville ha.. men det va inte det som va själva grejen.
På något sätt känns det som att jag skulle såra min familj om jag sa " Jag vill bo hos mina kusiner, Faster är ju trotts allt min gud mor och jag känner mig inte hemma här längre" - nej hur fasen förklarar man det på ett snällt sätt?..
Visst dem borde kanske tänka på mig också, men det tror jag inte de skulle göra i första hand i det här samtalet.
Nej urs, nu har jag verkligen huvudverk och inlägget är kilometer långt men behövde skriva av mig.
Bild ett är till orden att jag försöker ta mig upp men faller tillbaka... Eller att jag stannar ett bra tag på ett steg.
Bild två är min ensamhet som jag känner, att jag längtar bort, någonstans där jag duger för den jag är..
(båda lånad från google)
Bild tre är på mig, En dag vill jag kunna skratta inne från och ut, i dag är all lycka bara på ytan. Jag vill kunna se dagarna ifärg och värme. Idag är dem gråa och jobbiga....
Puss Puss på er som orkar läsa det här<3
