.

Jag har börjat se ett svag ljus.. Det har börjat komma långsamt och sagta. Bloggen är en av de större sakerna som gjort att jag svagt börjat må en smula bättre och det vore inte utan alla som läser och kommenterar, utan er så skulle även mina ord och meningar här bli som tomma ord. Men ni gör dom till något mycket mera som för mig betyder en massa-massor med obeskrivliga ord.<3 Sen att min skol tid är över är en stor lättnad, det är som att den stora tunga stenen påmina axlar gått av på mitten så att jag börjar orka bära mig själv mer..

Min pojkvänn är BÄST i värden, jag är så sjukt kär och det blir bara starkare och starkare för varige dag. Men jag går endå i bland och tänker på att han är värd någon mycket bättre, efter som att jag förstår själv att de måste vara jobbigt med en tjej som har svårt att äta. Men så länge jag har er läsare, era kommentarer och så klart min pojkvänn ska jag kämpa för att bli en "normal" människa, som kan äta utan att få ångest eller känna mig tjock. 

I måndags kväll va det två hela veckor sen jag träffade min pojke och innan vi somnade helt tog jag tag i hans hand, pussade på den och sa "Om jag fick en enda önskning i hela värden, vet du vad det skulle vara?" Han skakade på huvudet och jag pussade hans hand engång till.. "Att våran kärlek aldrig, aldrig någonsin tog slut, ne den skulle vara för alltid - förevigt" Han vart nästan gråt-färdig och gav mig en stor varm kram och bad mig säga efter honom..

Efter ett tag gjorde jag det, då han sa en mening som jag sedan var "tvungen" att upprepa.
"Jag är"... "sötast och"... "vackrast"... "I hela värden"..."och"..."helt perfekt"..."Precis som jag är"  ...
Jag vart så glad och orden värmde men jag kan inte få in dem. Men så gulligt utav honom.

Nu ska jag svepa in mig i en filt och se på en film eller så.