.

I dag gick jag upp vid halv 7 för att möta mamma vid kvartöver 7. Så de va mer att gå upp kläpå sig och gå. Jag va på behandling för ät-störningen och fy vad närvös jag va! Men det gick bra, lite.. väldigt obekväma frågor som jag kännde att jag egentligen inte ville svara på 100% ärligt.. Men jag visste att då skulle hela samtalet vara meningslöst. Jag skicka in en anmälan att jag vill bli av med det här mat tjafset, då måste jag vara ärlig.

Hon sa att samtalet skulle ta ca 1½ timme, jag tänkte så klart  "fy fan, det kommer kännas som 1000 år!" Men jag satte mig i den lilla svarta fortöljen och lät henne förklara hela meningen med allt. Sen ställdes det en miljard frågor men varige "liten" fråga vart till ett samtal, vilket var meningen. Så i början va de jobbigt efter som att mamma satt med och hörde allt så vissa saker sved att säga. Men sen *POOF* så va klockan halv elva och vi skulle ha slutat tjugo över 10. Men det känndes skönt, det lättade lite.

Förutom att jag märkte på datum och tidsberäkningen att de kan krocka med thailand :S. Jag är inte så envis på att ta den här behandlingen så jag offrar thailand resan, nej det finns inte. Då mamma vart lite små putt men jag längtar så att få åka utomlands med min pojkvänn.. att få komma bort ett tag.

Resan ska betalas nu, då jag inte vet om jag kommer kunna åka med.
Jag fick mycket mindre lön en jag trodde så kan inte betala resan nu.
Jag och pojkvännen har en reäl neråt-period just nu, från min synvinkel doc..

Jag låg bredvid honom på hans säng, doc med huvudet ner i kudden, och små tårar kom. Han trodde jag sov så han gjorde inget. Det jag allra mäst ville i den stunden, dem timmarna, den natten va hans närhet. Jag ville bara ha en liten kram eller klapp på kinden och höra att han älskar mig eller bara att han visa på något sätt att jag kommer klara av det här och att han finns för mig. Men hela natten låg jag vaken och väntade och tänkte. Han sov o sov. Inget god natt eller så...

Okej jag förstår till en viss del att han inte vet hur han ska betesig, göra eller säga.. Men krama om mig eller något liknande kan han väl ändå ha gjort?.. Nej jag ville bara åka hem, men klockan va mycket och jag va helt slut i kroppen.

I morgon ska jag jobba och just nu har jag lust att säga att jag inte kan komma.. Kan skylla på hundaran, läkar besök eller vad som. Men jag HATAR att ljuga eller ännu värre andvända de där som andledning för plötsligt (som idag) så va det faktiskt sant. Inte min grej att ljuga. Hela natten i natt låg jag som sakt vaken... Tror jag somnade någon timme, då jag självklart drömmde om bil olyckor sov. 

I helgen va vi ute på ens landställe och i går när vi åkte hem körde min pojkvänn först fel då vi hamnade villse då han vart galen och körde i 140 MINST på vägarna och sa i telen att han kunde köra i hjälsig. Jag som är bilrädd vände på blicken ut mot fönnstret vart lite små ledsen och höll i mina tummar hårt hårt. Tummarna va blåa och iskalla när bilen stannade, och jag klev fort fort ut ur bilen. Och när vi kom upp va de dax för middag men jag hoppade in i duschen på engång och åt lite gurka efter, men mådde illa efter helvetes bil-färden. 

Så självklart drömmde jag bara en massa om bilkrockar och den där färden. Om jag hade haft mobilen och busskort med mig hade han fått släppt av mig mitt på motorvägen.. men nu hade jag inget av de. Men är fortfarande sjukt besviken på att han körde så där när han vet mina åsikter om bil åk, och framför allt de jag varit med om. Så får se när jag kan släppa allt de här. Just nu är jag bara så förvirrad. IGEN

Det blir aldrig som man tänkt sig...